Hörselveckan: Behnams berättelse

Den här berättelsen delas med anledning av Hörselveckan som pågår. Hörselveckan är en kampanj av Hörselskadades riksförbund och går ut på att alla uppmanas testa sin hörsel. Gör det du också på horseltest.se eller via appen Hörseltestaren som du kan ladda ner till din telefon. Du kan läsa alla inlägg i UH:s kampanj för hörselmedvetenhet här: berättelser hörselveckan 2013.

Jag hade hörselnedsättning på båda öronen, men fick en hörapparat att använda. Den hörapparaten skulle jag skifta mellan öronen. Ena veckan på ena örat och veckan därefter efter på andra örat. Jag tyckte att funkade bra och att jag hängde med i skolan. Nu i efterhand har jag ingen aning hur mycket jag har missat i skolan.

Jag heter Behnam och jag föddes 1989. Jag tror att det var en vacker höstdag med nya utmaningar för mina föräldrar. Jag var en gullig liten pojke och allt var som det ska, förutom att jag grät för mycket. Hela de första åren grät jag. Jobbig måste jag ha varit. Jag vet att jag drabbades av hög feber i början när jag föddes. För att må bättre och motverka infektioner fick jag en stark medicin. Med medicinen som hette Gentamicin kan otoneurologiska biverkningar i form av skador på hörsel och jämviktsorgan förekomma. Just därför är det svårt att veta om min hörselnedsättning är medfödd, eller om det beror på medicinen.

Då jag bodde i Teheran, ansåg iranska läkarna att jag, trots min hörselnedsättning, var precis som alla andra barn. Lika busig och normalbegåvad, och att jag därför skulle gå i en vanlig skola. Jag hade hörselnedsättning på båda öronen, men fick en hörapparat att använda. Den hörapparaten skulle jag skifta mellan öronen. Ena veckan på ena örat och veckan därefter efter på andra örat. Jag tyckte att funkade bra och att jag hängde med i skolan. Nu i efterhand har jag ingen aning hur mycket jag har missat i skolan.

Detta fortsatte tills jag började gymnasiet. Klassen var mycket större med fler antal elever, och kravet betydligt högre. Så småningom började jag förstå begränsningarna med min hörselnedsättning innebär. De första veckorna i gymnasiet var tufft. Jag visste inte hur jag skulle lösa detta. Min pappa hade varje år varit i skolan och informerat lärarna om min hörselnedsättning. Det gjorde han även då också. Men det hjälpte inte mycket. Mina vänner fick hjälpa till ganska mycket under de första veckorna. Jag kände mig som en börda och det var väldigt jobbig. Jag vägrade under många år att låta hörselnedsättningen bli ett hinder för mina framgångar. Och så bestämde familjen att flytta till Sverige.

I Sverige fick jag två hörapparater, och blev kallad ”hörselskadad” av audionomerna. Vadå hörselskadad, tänkte jag. Jag är väl inte skadad på något sätt!! ”Nej men det kallas så här i Sverige” sa en audionom en gång. Det var en sanslös förvirring för mig. Man var antingen hörande eller döv. Någon tredje grupp däremellan fanns inte. Jag trodde under 14 år att jag var hörande just när jag använde mina hörapparater. När jag tog av dem var jag döv. Något begrepp om hörselskadad fanns inte för mig. Jag vägrade acceptera att jag var hörselskadad.

Jag började i en förberedelse klass för att lära mig svenska språket, och fortsatte sedan gymnasiet här. Kraven var fortfarande för höga. Ett nytt språk ställde mig inför nya utmaningar. Med stark beslutsamhet och god självförtroende fortsatte jag att ge allt och aldrig ge upp. Jag fick en hörslinga installerad i en av våra klasser och det blev lite bättre.

Under andra året på gymnasiet fick jag ett brev från hörselvården om en träff där man kunde träffa andra med hörselskada, utbyta erfarenheter och äta pizza! Jag hade aldrig träffat någon med hörselskada och tänkte ge det en chans. Under träffen fick vi några papper om föreningen Unga Hörselskadade och rekommenderades att bli medlemmar. Ungdomskonferensen hösten 2008 var den första aktiviteten jag deltog på. Det kändes inte bra i början. Alla pratade om gemensamma problem, hörselskador, hörslingor osv. Några använde teckenspråk när de kommunicerade och jag kände mig inte alls bekväm där.

Jag har träffat många fantastiska människor genom Unga Hörselskadade, och är säkert på att det finns fler folk som skulle få plats här.

Ca åtta månader senare hade UH sitt teckenspråksläger. Jag var lite nyfiken på hur man egentligen kunde teckna och hade under året deltagit på några teckenspråkslektioner som fanns i min skola. Jag gav UH en andra chans och åkte på lägret. Och där blev jag fast. Det var det bästa lägret jag hade deltagit på. Jag blev väldigt imponerad av språket och kände igen mig i alla andra deltagares situationer. Jag började acceptera min hörselskada mer och mer och det blev därav min identitet. Jag är väldigt glad att jag gav en andra chans för att utforska en värld där jag egentligen hör hemma. Detta har ökat min livskvalitet. Jag har träffat många fantastiska människor genom Unga Hörselskadade, och är säkert på att det finns fler folk som skulle få plats här.

Idag jobbar jag som fordonstekniker och är väl medvetet om de begränsningar som min hörsel skapar för mig. Men detta har lett till att jag utvecklat andra sinne som mycket väl kompenserar den hörselnedsättning jag har. Och just denna hörselnedsättning kommer inte stoppa mig från att leva livet. Min resa genom livet fortsätter. Och möjligheterna är oändliga!

/Behnam