Bra och viktigt med mer forskning kring barn som växer upp med CI

Det bedrivs allt mer och bredare forskning kring Cochleaimplantat vilket vi i Unga Hörselskadade tycker är positivt. Igår publicerades ett pressmeddelande från Örebro universitet om forskning utifrån ett pedagogiskt och socialt perspektiv för barn som tidigt får CI.

Det är en intressant aspekt som lyfts kring farorna med att eftersträva normalitet. Att eftersträva ett hörande barn kan påverka deras sociala samvaro i skolan.

I pressmeddelandet kan vi läsa:

"Jag har undersökt hur hörselnedsättningen påverkar barnens relationer, kommunikation, identitet och deras vardagsliv i skolgången med hörande kamrater. Jag är förvånad över att teknologin får ta så stor plats, det gör att formerna för umgänget i klassrummet och därmed vilken identitet barnen med cochleaimplantat får påverkas i hög grad."

Självklart ska vi hörselskadade använda våra hjälpmedel, men vi ska inte tro att de löser alla problem. För mig har teckenspråket varit avgörande för högre studier, för andra är det inte så. För de flesta är varken teckenspråk eller teknik är en universallösning, vi måste våga blanda friskt och uppmuntra såväl unga med hörapparat som unga med CI att hitta sin egen blandning.

//Anna Kain Wyatt, ordförande för Unga Hörselskadade

Hörselskadade studenter diskrimineras - debattinlägg av Anna Kain Wyatt

Texten nedan är en debattartikel från Unga Hörselskadades ordförande Anna Kain Wyatt. Artikeln publicerades i Arbetarbladet måndagen den 2 september.

Hörselskadade studenter diskrimineras av högskolor och universitet

Måndagen den 2 september är en stor dag i många liv. Runt om i Sverige börjar tusentals förväntansfulla studenter en ny termin på sina högskole- och universitetsstudier. Men många är de som av helt fel anledningar inte kommer så långt i sin utbildning, och många är de som tvingas ägna allt för mycket tid åt att kämpa för en dräglig lärandesituation. Rätten till hjälpmedel för studier för personer med funktionshinder slås fast i diskrimineringslagen och skolorna har ansvar att tillhandahålla det, men i verkligheten tvingas studenter med funktionshinder slåss för att få en tillgänglig utbildning istället för att kunna fokusera på att faktiskt studera.

Över en miljon människor i Sverige hör dåligt. En stor del av alla dem behöver hörtekniska hjälpmedel för att kunna tillgodogöra sig föreläsningar och diskussioner, det handlar ofta om en hörslinga med flera mikrofoner för att kunna höra både lärare och andra elever. Men att få hjälpmedel som både räcker till och som faktiskt fungerar är en lyx få förunnad.

Färska siffror från SCB säger att ungdomar med funktionshinder i betydligt mindre utsträckning går vidare till och avslutar eftergymnasiala studier. Endast 25 % av personer över 25 som har en hörselskada har avslutat studier på högskola och universitet. Detta kan jämföras med 40 % av motsvarande grupp utan någon typ av funktionshinder. Vi i Unga Hörselskadade är övertygade om att svårigheter med att få hjälpmedel för sina studier påverkar både valet att inte gå vidare och kvalitén på studierna för de som trots allt väljer att satsa på sin utbildning.

För många av dem som ändå trotsar de dåliga förutsättningarna och går vidare till högre studier väntar en stormig tid där valet står mellan en undermålig lärandesituation eller en evighetslång kamp för de hjälpmedel hörselskadade har rätt till men som ingen verkar vilja tillhandahålla. Lagen är tydlig, i diskrimineringslagen (kap 2 §5) står det att utbildningsverksamhet ej får ”diskriminera något barn eller någon elev, student eller studerande som deltar i eller söker sig till verksamheten” samt att utbildningsanordnare ”genom skäliga åtgärder i fråga om lokalernas tillgänglighet och användbarhet kan se till att en person med funktionshinder … kommer i jämförbar situation med personer utan sådant funktionshinder.” Rätten att få delta i utbildningen och få tillgång till hjälpmedel för studenter är tydlig, men genomförandet brister allt för ofta.

Ansvaret som lärosätena har blev tydligare med den nya diskrimineringslagen 2009. Alla har rätt till en likvärdig utbildning. Trots detta finns otaliga situationer där hörselskadade elever hänvisas fram och tillbaka mellan skolan och landstinget, utan vare sig besked eller hjälpmedel. I praktiken innebär detta att ansvaret landar på studenten att kräva sin rätt, snarare än att skolan tar ansvar för att erbjuda fungerande lösningar som de måste enligt lag. För studenten är detta en process som ofta är utdragen och betungande och som oundvikligen går ut över studierna. Vi har många exempel från våra medlemmar där detta tydligt hindrat studierna. Många av våra medlemmar har tvingats vänta på besked i flera månader eftersom skola och landsting gång på gång hänvisat ansvaret till varandra. Andra har stött på lärare som vägrar använda utrustningen de fått vilket resulterat i att eleverna inte kunnat delta trots allt. En student tvingades boka teckenspråkstolk när fungerande hörslinga ej ordnades fram i tid, trots god framförhållning och flertalet påtryckningar från studenten. Att hen inte hade ett tillräckligt utvecklat teckenspråk gjorde att studierna ändå påverkades negativt. Att studera på ett halvt språk är inte rimligt, studenten tvingades därför försöka hänga med i den ordinarie undervisningen trots att hen inte hörde samtidigt som hen också var tvungen att lära sig ett helt nytt språk parallellt.

Det är orimligt att studenter oavsett funktionsförmåga ska behöva ta de här fajterna för att skolor försöker smita undan sitt ansvar. Att få studera på lika villkor är en lagstadgad rättighet, inte en diskussionsfråga. Idag börjar tusentals elever på högskolor och universitet runt om i landet. Några av dem kommer ha tur, några kommer orka kämpa sig till hjälpmedel men allt för många av dem kommer inte över huvudtaget få de hjälpmedel de har rätt till på grund av skolornas bristande kunskap och ansvarstagande.

Anna Kain Wyatt

Ordförande Unga Hörselskadade

Jag är för i helvete inte odejtbar!

I slutet av förra veckan hamnade Kanal 5 i blåsväder angående sin nya satsning på en dejtingsåpa med arbetsnamnet "De odejtbara".

Vilka är det då som är odejtbara? De där personerna som behöver ett alldeles eget, specifikt dejtingprogram?

Personer med funktionsnedsättningar såklart! Och nu ska de stackarna äntligen få ett eget dejtingprogram för att få hjälp med detta. Inser ni vansinnet?

Jag blir förbannad av Kanal 5:s programidé, inte för att det heter "De odejtbara" (Jo det är jag också förbannad på) men framförallt för att det bygger vidare på ett samhälle där människor ska särskiljas. Att personer som har en funktionsnedsättning behöver ett eget dejtingprogram. Varför vågar inte Kanal 5 eller andra tv-kanaler inkludera personer med funktionsnedsättning i sina "vanliga" program? Att blanda människor med olika funktionalitet är inte farligt, det händer varje dag hela tiden ute i samhället.

Det är inte bara Kanal 5 jag är kritisk mot, jag bojkottar med bestämdhet "Mot alla odds" som bygger på samma princip. Personer med funktionsnedsättningar skall inte beblandas med andra. Personer med funktionsnedsättningar är speciella.

Vi lever i ett samhälle som skiljer på vi och de. Vi lever i ett samhälle där vissa människor behöver ha särskilda program. Vi lever i ett samhälle där personer med funktionsnedsättningar stigmatiseras och exotifieras.Personer med funktionsnedsättning framställs som konstiga, freaks, annorlunda, spännande, speciella. Detta är så otroligt sorgligt och gör mig förbannad, vi begränsar individer med fördomar och normer kring hur en ska se ut och fungera. Att ha en funktionsnedsättning innebär att du bryter mot den funktionalitetsnorm som finns i samhället.

Vi som har en funktionsnedsättning möts så gott som dagligen av fördomar rörande vår funktionalitet. Vi möts varje dag av diskriminering, vi kan inte delta i alla sammanhang på samma villkor som andra runtomkring oss. Att TV hjälper till att bibehålla dessa fördomar hjälper inte, det stjälper.

Programidén är ett uttryck för en maktstruktur här i samhället, det finns vissa som har makten att definiera vilka som passar in i "det vanliga" dejtingprogrammet och vilka som sticker ut för mycket. Vilka som inte passa in i normen.

För mig personligen känns det snarare som en form av freakshow, liksom, wow, titta på de där. Oavsett hur programskaparna har tänkt från början kan det mycket väl bli resultatet.

Jag är för i helvete inte odejtbar!

Här skriver jag tillsammans med några andra på Aftonbladet debatt om frågan!

/Anna Kain Wyatt, orförande Unga Hörselskadade