Tre timmar med hörselhistorier

Ett av syftena med resan var att genomföra en studiecirkel kring hörselskademedvetenhet utifrån det svenska utbildningsmaterialet HUSK. HUSK materialet består av en serie kortfilmer som handlar om hur hörselskadade kan skapa en trygg kommunikation och verktyg för att kommunicera sina behov till omvärlden. I både Nepal och Sverige är det vanligt att som hörselskadad har eller haft en period då vi skäms för att vi hör dåligt och det är inte alla gånger vi som hörselskadade orkar berätta att vi har en hörselskada för människor vi träffar trots att det vore bra.

Igår var det dags för deltagarna att berätta sin hörselhistoria på max en kvart, alltså hur det har varit och är att leva med en hörselskada. Det var flera djupt personliga berättelser som berörde mig starkt och som jag kände igen mig i. De förklarade att de fått sin hörselskada genom exempelvis öronsjukdomar, en olycka eller fått medicin som var anpassad för vuxna. De beskrev hur familjen alltid skällde på dem då de inte hörde, hur de blev kallade dumma eller lata för att de inte svarade när de egentligen inte ens hade hört vad som sagts. De berättade att vännerna inte vill sitta bredvid dem, att de föredrog att vara ensamma framför att vara i grupp och om skammen över att inte höra på några meters avstånd. De delade med sig av erfarenheter från skolan, hur de läste på läpparna för att hänga med, att de aldrig lärde sig något i skolan och om klasskompisar som aldrig pratade med dem. De uttryckte glädjen över att ha en hörapparat och vara medlemmar i NAHOH där de får träffa andra i samma situation.

Här är hela gänget som berättat hörselhistorier! + två UH:are

Jag tänker att om de skulle våga berätta sina historier för sin familj, sina vänner och resten av världen så skulle det mötas av så mycket mer förståelse än av dumma ord. Jag tänker att om de sprider sina historier till olika makthavare så är det lättare att få hörselfrågor prioriterade istället för att ingenting händer. Jag tänker att om de sprider sina historier på olika sätt så blir gruppen personer med hörselskada mer synlig i Nepal än osynlig.

Det är bra att UH har genomfört både handledarutbildning för studiecirkelledare och en intensiv studiecirkel. Nu ska NAHOH snart påbörja en studiecirkel och sedan är planen att det ska äga rum minst 2 studiecirklar/år i två år framöver. Tänk vad mycket samtal om hur det är att ha en hörselskada som kommer ske. Tänk vad många historier om hur det är att leva med hörselskada som kan spridas. Tänk vad mycket som kan förändras till det bättre om NAHOH driver på ordentligt. Jag ser fram emot att se vad händer för NAHOH framöver och att NAHOH kommer till Sverige om ungefär ett år.

/Sara

Avgaser, strejk och hörselrörelsens historia

Nu är vi framme i Nepal och huvudstaden kathmandu. Det är precis lika mycket avgaser och höga ljud som jag minns det från tidigare resor. Vårt hotell där vi nu bor och har bott vid tidigare resor kände jag däremot knappt igen. Stora delar av byggnaden rasade vid jordbävningen i april men reparationer pågår för fullt och jag vaknade upp till hemska ljud från trädgården imorse. Misstänker att jag vaknar till samma ljud hela veckan.

På morgonen hade vi möte med MyRights landssamordnare i Nepal som bland annat berättade om Nepals politiska situation som är en riktig röra just nu. Kortfattat så har Nepal nyligen haft val och antagit en ny konstitution som ska bidra till att Nepal blir en mer suverän stat som är mindre beroende av det stora grannlandet Indien, vilket varken invånare vid indiska gränsen eller Indien ser positivt på. Nu är det någon form av blockad vid den indiska gränsen för bland annat bränsletransporter och det kommer väldigt små mängder bränsle till Nepal från Indien just nu. Idag var det strejk bland taxichaufförer i protest mot den ohållbara situationen och det gick nästan inte att få ta på en taxi idag när vi skulle åka den dryga milen till Kirtipur där NAHOH, vår partner organisation har sitt kontor och verksamhet. Vi fick till slut tag på en superdyr taxi via hotellet och gav oss iväg efter lunch. 

Väl framme i Kirtipur så höll jag en närmare tre timmar lång föreläsning om den svenska hörselrörelsens historia tillika framväxten av Hörselskadades Riksförbund och även framväxten av UH. Det är en nästan hundra år gammal historia som har gått från att vara en välgörenhetsorganisation till medborgarrättsrörelse. En organisation som främst bestått av hörande medlemmar som vill hjälpa personer med hörselskada till att vara en organisation med en majoritet av medlemmar som har personliga erfarenheter av att leva med hörselskada. Organisationen var ca 70 år gammal då den fick sin första hörselskadade ordförande. HRF och UH är också två organisation som verkligen drivit rättigheter för personer med hörselskada till den politiska agendan och förändrat till det bättre. Ingenting som vi idag tycker är självklart har varit självklart, exempelvis rätten att ha T ljud i hörapparater eller en tillgänglig utbildning för hörselskadade utan det är något hörselrörelsen har ställt krav på som till slut blivit verklighet.

Jag hade även en del praktiska övningar mellan varven bland annat fyra hörn övningar om frågorna ” är det viktigt att hörselskadade har en central roll i organisationen?” och ”är det viktigt att hörselskadade får lära sig teckenspråk?” Samtliga deltagare ställde sig i ”Ja hörnet” på båda frågorna. Jag tror att svaret har blivit likadant med svenska deltagare och det visar att det är vi som är experterna på hur det är att leva med en hörselskada. Vi behöver fortsätta att sprida våra erfarenheter samt ställa krav på att samhället ska bli mer hörselsmart och inkluderande för personer med hörselskada för ingenting förändras av sig själv.