Tre timmar med hörselhistorier

Ett av syftena med resan var att genomföra en studiecirkel kring hörselskademedvetenhet utifrån det svenska utbildningsmaterialet HUSK. HUSK materialet består av en serie kortfilmer som handlar om hur hörselskadade kan skapa en trygg kommunikation och verktyg för att kommunicera sina behov till omvärlden. I både Nepal och Sverige är det vanligt att som hörselskadad har eller haft en period då vi skäms för att vi hör dåligt och det är inte alla gånger vi som hörselskadade orkar berätta att vi har en hörselskada för människor vi träffar trots att det vore bra.

Igår var det dags för deltagarna att berätta sin hörselhistoria på max en kvart, alltså hur det har varit och är att leva med en hörselskada. Det var flera djupt personliga berättelser som berörde mig starkt och som jag kände igen mig i. De förklarade att de fått sin hörselskada genom exempelvis öronsjukdomar, en olycka eller fått medicin som var anpassad för vuxna. De beskrev hur familjen alltid skällde på dem då de inte hörde, hur de blev kallade dumma eller lata för att de inte svarade när de egentligen inte ens hade hört vad som sagts. De berättade att vännerna inte vill sitta bredvid dem, att de föredrog att vara ensamma framför att vara i grupp och om skammen över att inte höra på några meters avstånd. De delade med sig av erfarenheter från skolan, hur de läste på läpparna för att hänga med, att de aldrig lärde sig något i skolan och om klasskompisar som aldrig pratade med dem. De uttryckte glädjen över att ha en hörapparat och vara medlemmar i NAHOH där de får träffa andra i samma situation.

Här är hela gänget som berättat hörselhistorier! + två UH:are

Jag tänker att om de skulle våga berätta sina historier för sin familj, sina vänner och resten av världen så skulle det mötas av så mycket mer förståelse än av dumma ord. Jag tänker att om de sprider sina historier till olika makthavare så är det lättare att få hörselfrågor prioriterade istället för att ingenting händer. Jag tänker att om de sprider sina historier på olika sätt så blir gruppen personer med hörselskada mer synlig i Nepal än osynlig.

Det är bra att UH har genomfört både handledarutbildning för studiecirkelledare och en intensiv studiecirkel. Nu ska NAHOH snart påbörja en studiecirkel och sedan är planen att det ska äga rum minst 2 studiecirklar/år i två år framöver. Tänk vad mycket samtal om hur det är att ha en hörselskada som kommer ske. Tänk vad många historier om hur det är att leva med hörselskada som kan spridas. Tänk vad mycket som kan förändras till det bättre om NAHOH driver på ordentligt. Jag ser fram emot att se vad händer för NAHOH framöver och att NAHOH kommer till Sverige om ungefär ett år.

/Sara

Avgaser, strejk och hörselrörelsens historia

Nu är vi framme i Nepal och huvudstaden kathmandu. Det är precis lika mycket avgaser och höga ljud som jag minns det från tidigare resor. Vårt hotell där vi nu bor och har bott vid tidigare resor kände jag däremot knappt igen. Stora delar av byggnaden rasade vid jordbävningen i april men reparationer pågår för fullt och jag vaknade upp till hemska ljud från trädgården imorse. Misstänker att jag vaknar till samma ljud hela veckan.

På morgonen hade vi möte med MyRights landssamordnare i Nepal som bland annat berättade om Nepals politiska situation som är en riktig röra just nu. Kortfattat så har Nepal nyligen haft val och antagit en ny konstitution som ska bidra till att Nepal blir en mer suverän stat som är mindre beroende av det stora grannlandet Indien, vilket varken invånare vid indiska gränsen eller Indien ser positivt på. Nu är det någon form av blockad vid den indiska gränsen för bland annat bränsletransporter och det kommer väldigt små mängder bränsle till Nepal från Indien just nu. Idag var det strejk bland taxichaufförer i protest mot den ohållbara situationen och det gick nästan inte att få ta på en taxi idag när vi skulle åka den dryga milen till Kirtipur där NAHOH, vår partner organisation har sitt kontor och verksamhet. Vi fick till slut tag på en superdyr taxi via hotellet och gav oss iväg efter lunch. 

Väl framme i Kirtipur så höll jag en närmare tre timmar lång föreläsning om den svenska hörselrörelsens historia tillika framväxten av Hörselskadades Riksförbund och även framväxten av UH. Det är en nästan hundra år gammal historia som har gått från att vara en välgörenhetsorganisation till medborgarrättsrörelse. En organisation som främst bestått av hörande medlemmar som vill hjälpa personer med hörselskada till att vara en organisation med en majoritet av medlemmar som har personliga erfarenheter av att leva med hörselskada. Organisationen var ca 70 år gammal då den fick sin första hörselskadade ordförande. HRF och UH är också två organisation som verkligen drivit rättigheter för personer med hörselskada till den politiska agendan och förändrat till det bättre. Ingenting som vi idag tycker är självklart har varit självklart, exempelvis rätten att ha T ljud i hörapparater eller en tillgänglig utbildning för hörselskadade utan det är något hörselrörelsen har ställt krav på som till slut blivit verklighet.

Jag hade även en del praktiska övningar mellan varven bland annat fyra hörn övningar om frågorna ” är det viktigt att hörselskadade har en central roll i organisationen?” och ”är det viktigt att hörselskadade får lära sig teckenspråk?” Samtliga deltagare ställde sig i ”Ja hörnet” på båda frågorna. Jag tror att svaret har blivit likadant med svenska deltagare och det visar att det är vi som är experterna på hur det är att leva med en hörselskada. Vi behöver fortsätta att sprida våra erfarenheter samt ställa krav på att samhället ska bli mer hörselsmart och inkluderande för personer med hörselskada för ingenting förändras av sig själv.

Bilder från Nepal 2014

Nu har vi lagt upp bilder från resan till Nepal på vår hemsida!

Sömnlös i kathmandu

Tiden för att sätta sig ner och reflektera över vad som händer här i Nepal är inte stor. Vilket antagligen också kanske gör att man trots brist på sömn och energi vaknar tidigt och ligger och funderar.

Dagarna innehåller otroligt mycket, och arbetet är intensivt med många hinder som Sara tidigare beskrev. Men trots brist på sömn, tid att reflektera och svårigheter i kommunikation så går arbetet framåt och vi lyckas komma förbi de olika hinder vi stöter på och vi lyckas få nån energikick så vi orkar arbeta vidare. Trots att det är energikrävande är det ju samtidigt otroligt kul! Vilken möjlighet för oss i unga hörselskadade att få vara en del av utvecklingen i att förbättra situationen för hörselskadade i Nepal. Vi vill ju ha så bra resultat som möjligt, vilket kanske också gör att det tar tid och det FÅR ta tid.

Landskonferensen är avslutad men vi är långt ifrån klara. Vi har landat på Kathmandu guesthouse där vi bodde sist och idag ska vi träffa vår samarbetsorganisation NAHOH. Vi ska göra klart planeringen av projektet som vi påbörjat på konferensen. Och när det är klart, är vi inte klara. Det är då det börjar, jag är övertygad om att vi har tre riktigt bra år framför oss och jag hoppas så många som möjlighet där hemma är sugna på att vara en del av projektet.

En timme kvar till frukost, passar på att kolla om det finns varmvatten, kanske kan det bli en morgon dusch. Men hur viktigt är varmvatten egentligen? Vi är ju här för någon mycket större, jag säger det igen vi i unga hörselskadade har tillsammans med organisationen här i Nepal alla möjligheter att ge hörselskadade i Nepal ett rikt liv, fyllt med livskvalitet, känsla av delaktighet,inflytande självförtroende....listan kan göras lång. Vad gör det då, om jag får ta morgonduschen i kallt vatten?

Vi har fortfarande mycket kvar att jobba på i Sverige. Men vi har det också otroligt bra, och vi glömmer lätt det. Det är nyttigt att påminna sig, och dela med sig till övriga världen.
Så hoppas du också vill vara en del av det i kommande projekt!

Tack!

//Therese

(Bild från förra Nepalresan.)

Kommunikations strul i Nepal

Idag är tredje dagen på planeringskonferensen. Vi har diskuterat projektmål och delmål kors och tvärs och formulerat om målen säkert tio gånger. Som det ser ut nu ska vi arbeta för att öka medvetenheten om vad hörselnedsättningar är för personer med hörselnedsättningar och deras familjer, förbättra möjligheterna att kommunicera samt öka förståelsen för personer med hörselnedsättningars behov bland beslutsfattare.

Att kommunicera är klurigt, vi saknar ett gemensamt språk, har olika förmåga att höra och olika erfarenheter av arbeta i projektform. Det är utmanande att göra alla i gruppen delaktiga i samtalet och skapa en form av samarbetet som sker på lika villkor. Första dagen hade vi ingen tolk från nepalesiska till engelska, vilket inte alls funkade. Andra dagen fick vi låna en person från en annan organisation som tolk, vilket funkade bra. Idag satt vi och väntade förgäves på en tolk i över en timme innan landssamordnarna Shiva och SUjana ryckte in som tolkar fram till lunch. efter lunch fick vi en person som skrivstöd,vilket vi inte ens efterfrågat. efter lite diskussion får personen istället vara tolk oss för att vi ska komma framåt i planeringen.

Arbetet är också en övning i tålamod eftersom planeringen går i snigelfart och jag får många gånger ta ett djupt andetag för att lugna ner min vilja att ge förslag på hur vi ska göra för att få något att hända. Det är ju inte jag som ska göra arbetet med att skapa bättre förutsättningar för personer med hörselnedsättningar i Nepal i praktiken och därför är det inte heller jag som ska ge tio förslag på vad vi ska göra utifrån min bild av vad organisering är.

/Sara

(Bild från förra Nepalresan.)

Nepal, here we come!

Nu är det bara några dagar kvar tills jag, Sabina och Therese beger oss till Nepal igen. Jag är pepp som tusan på att fortsätta dra i trådar och bygga vidare på vårt besök i höstas. Vi ska besöka de andra dövskolorna, träffa en annan dövorganisation och delta i Myright:s programlandskonferens. Sist men inte minst ska vi diskutera med NAHOH som är den organisation vi vill inleda ett utvecklingssamarbete tillsammans med från 2015.   

Igår kväll chattade jag med Naresh på Facebook. Naresh är medlem i NAHOH och vi träffades när vi var där i höstas. Vi pratade om att vi båda gillar berg och yoga och om programlandskonferensen. Plötsligt så ställer han frågan

-        -   How did you become hard of hearing?

Jag svarade att det är ingen som vet och att det upptäcktes när jag var ca fem år, men att den troligen är medfödd. Sedan ställde jag samma fråga till honom. Han förklarade att han hade sjukdomen mässling när han var två år gammal och att slemhinnorna i örat blev infekterade. När han sedan var ute och simmade vid tio års ålder blev slemhinnorna infekterade på nytt i öronen och hörseln blev gradvis sämre och sämre efter det. Läkaren har senare sagt att hans hörselben är skadat och slemhinnorna aldrig torkat och att det medför att det inte går att göra något åt hans hörsel. Idag är han ensidigt döv och fick hörapparat på andra örat för ca fem år sedan. För några år sedan fick han också medicin utskrivet av en läkare för bli av med sin tinnitus, men hans tinnitus blev bara värre med medicinen så han slutade.

När vi var där i höstas var det många som beskrev hur dem hade fått en hörselnedsättning, exempelvis att det var pga en sjukdom i barndomen eller ett slag mot örat. Att ha ett svar på varför de hör dåligt kändes viktig för dem. Känslan av att vilja ha ett svar känner jag igen från min tonårstid då jag kom till insikt om att jag var den enda på min skola som hade hörapparater för att kunna höra och jag funderade ofta på varför men fick aldrig något svar eftersom det inte finns något. Idag vet jag att jag inte är ensam om att ha en hörselnedsättning varken i Sverige eller världen och jag funderar inte särskilt mycket på varför. Det hänger såklart ihop med att jag har accepterat min hörselnedsättning. För mig har det varit viktigt att kunna identifiera mig med andra för att kunna acceptera min hörselnedsättning, och där har UH spelat en viktig roll. Jag hoppas att samarbetet kan leda till att NAHOH ska kunna spela den viktiga rollen för fler än de 53 medlemmar som organisation har idag.

Ungefär samtidigt som jag skrev till Naresh att jag var tvungen att avsluta chatten för att sova så ställde Naresh frågan

-         --  How do you feel about life as hard of hearing?

Jag ser fram emot att spinna vidare på den frågan i Nepal!

/Sara

Sista dagen och avslutande möte med landssamordnarna

Vår Nepalresa avslutas med ett sista möte med Shiva och Sujana. Dels diskuterade vi vilka hörseltekniska anpassningar som MyRights kontor i Kathmandu behöver för att vara tillgängligt för personer med hörselskada i samband med landkonferensen i februari. Visionen är 100% tillgänglighet. Vi föreslog konferensslinga med högtalare och möjlighet att koppla hörlurar till (så de som inte har hörapparater kan ha glädje av systemet), ett portabelt slingsystem och texttolkning. Jag sa att det var dyr utrustning men landssamordnarna svarade att det fanns pengar att ta av till anpassningar. Vi får hoppas det är möjligt att införskaffa utrusningen.

 

Vidare diskuterade vi vad som kommer att hända i samband med förstudien. Landssamordnarna säger att det är nödvändigt att vi är med både under landkonferensen och i samband med den förstudie som kommer att genomföras innan organisationerna är med på en LFA-workshop. LFA är ett projektplaneringsverktyg som kommer att användas när vi arbetar fram en projektplan.

 

Slutligen ville Shiva och Sujana ha en utvärdering av deras arbete. Vi från UH var alla överrens om att vi var fantastiskt nöjda med all hjälp och allt stöd de gett oss. Högsta betyg ville vi ge dem och hade inga förslag på saker de kunde göra annorlunda.

 

Vi är alla otroligt nöjda med dagarna i Nepal, vi har fått ut så mycket mer av dessa än vad vi hade kunnat föreställa oss. Vi har lärt oss mycket och vi har många gånger blivit positivt överraskade. Personer med hörselskada i Nepal har en bättre utgångspunkt än de har i många andra länder och vi känner att i ett samarbetsprojekt så har vi en bra grund att utgå från. Utmaningen är att hörselteknik kostar och kan gå sönder. Det största och det bästa har varit att få uppleva medlemmarna i organisationernas otroliga engagemang!

 

Dagarna har gått fort och varit både långa och intensiva. Vi har haft det fantastiskt bra och lärt oss en massa. Under resan har vi haft två helt fantastiska teckenspråkstolkar som hjälpt till med så mycket mer än bara tolkning. Med oss hem kommer vi att ta en massa ny kunskap och inspiration till att arbeta vidare med Nepal. Detta är sista blogginlägget från Nepal.        

 

 

UH utanför Kathmandu Guesthouse

 

/Sabina, organisationssamordnare

Möte med Raghav och landgruppen

Det stod egentligen inte på schemat, men vi fick idag möjlighet att träffa den döva politikern Raghav. Nepal har en döv person i sitt parlament, det är mer än vad Sverige kan skryta om. Raghav har varit med och grundat dövrörelsen i Nepal och vi fick historien berättad för oss. Han berättade att det är stora skillnader på hur det är att leva med hörselskada i stan och att leva med hörselskada på landet. I stan finns det möjlighet till rehabilitering även om den lämnar mycket i övrigt att önska. Folket på landsbygden är helt utelämnade åt sitt öde.  

När vi frågade Raghav vad han hade att berätta om SHRUTI och NAHOH samt vad han hade för råd att ge om vi ville gå vidare och samarbeta med någon av organisationerna. Jag nämnde de för- och nackdelar vi tänkt på med de båda organisationerna innan mötet med Shiva och Sujana igår. Den information vi fått om ovilligheten till samarbete från SHRUTI lät jag förbli osagd. Raghav hade egentligen inte så mycket att kommentera om SHRUTI och NAHOH specifikt, men av det han berättade att döma så fick vi bekräftat att det fanns substans bakom det Shiva och Sujana tagit upp igår. Vi får känslan att konflikten kanske är större än vad de vi pratar med egentligen vill berätta om. 

Vi frågade hur stor Raghav bedömde möjligheten att påverka på nationell nivå var, exempelvis att trycka på om funktionshinderkunskap i lärarutbildningen. Han sa att möjligheten fanns, parlamentet var öppna för förslag som kunde få in barn med funktionsnedsättning i skolsystemet då den största gruppen barn som inte går i skola har en funktionsnedsättning. Vi behöver informera och lobba för det.    

Efter mötet med Raghav hade vi lite tid för sightseeing. Vi tog oss då till Durbar Square, tittade på sevärdheter och gjorde vårt bästa för att inte bli överkörda av motordrivna fordon vars förare hängde på signalhornet.  

På eftermiddagen var det landgruppsmöte och vi träffade representanter från samtliga nepalesiska organisationer som är aktiva i Nepal genom MyRight. Även om vi kände att vi saknade bakgrunden till många av projekten var det ett intressant möte, diskussionerna var intensiva och ljudnivån hög. De flesta i rummet hade mycket goda kunskaper i engelska. 

Jag upplever ett sådant otroligt engagemang hos samtliga som vi träffat under vår resa. Det är så fantastiskt att se en sådan eld, ett sådant engagemang och en sådan målmedvetenhet. De är riktiga inspirationskällor, allihop! Det tråkiga är att när det är vi i Sverige som drar in pengar i projekten medan organisationerna i Nepal inte har möjlighet till det så blir det en sådan ojämlikhet. Vi kan välja och vraka bland villiga organisationer. Själva är samtliga som brinner för sin sak angelägna, men då de inte har några pengar kan de inte välja på samma sätt vem i väst de ska samarbeta med. 

Innan landgruppsmötet var slut berättade jag om UH och visade en Power Point-presentation.

Representanterna från dövorganisationerna frågade om vi hade möjlighet till ett enskilt möte. De inledde med frågan om vad vi önskade för stöd av dem för att, innan vi hunnit svara, leda över till att vi ska vara väldigt försiktiga när vi väljer samarbetspartner. De frågade vilken organisation vi tänkt ha ett samarbete med. Då vi inte informerat någon av de aktuella organisationerna om något försökte jag vara diplomatisk, säga att vi inte kan svara på det ännu, men att vi noga kommer tänka igenom detta och välja det som blir bäst för landprogrammet i Nepal. Dövorganisationerna fortsatte med att vi ska vara noggranna då vi väljer samarbetsorganisation och vara försiktiga med att välja en organisation som har en stark ledare om organisationen är svag. Då är det bättre att välja en stabil organisation. Innan vi hann kommentera något (eller svara på deras inledande fråga) avrundade de mötet och önskade oss trevlig resa hem och lycka till. Frågan om vilket stöd de kunde erbjuda oss kändes som ett svepskäl till mötet när det egentliga skälet var att, utan att tala illa om någon, de ville komma med sina råd. Det vore intressant att få veta hur våra tankar kommit till dövorganisationernas kännedom.

Imorgon är det sista dagen som vi jobbat i Nepal för den här gången. Vi kommer att träffa Shiva och Sujana för att planera hur vi går vidare.   

Raghav

UH och Raghav

Kor vid Durbar Square

Duvor på lina

Sevärdheter vid Durbar Square

/Sabina, organisationssamordnare

Wrap upp-möte med landssamordnarna

På vårat schema stod denna eftermiddag möte med landssamordnarna för att diskutera vilken av organisationerna NAHOH eller SHRUTI vi ska gå vidare med. Jag sa att när vi från UH pratat ihop oss så var vi överrens om att SHRUTI var den organisation vi trodde vi kunde komma längst med. Vi ser två risker med ett samarbete. Dels vet vi inte hur stabil organisationen är, den har endast funnits i lite mindre än två år och ännu inte hunnit visa vad den går för. Den andra risken är att vi inte vet vad som finns bakom den karismatiska ledaren. Vad händer om hon försvinner? Finns det tillräckligt med skickliga aktiva i organisationen som är intresserade av att driva organisationen vidare med samma engagemang som Neeta?

Shiva och Sujana hade med en ritning visualiserat relationerna mellan de olika organisationerna som idag arbetar genom MyRight och deras inbördes relationer. Jag är väldans imponerad av att de lyckats skapa en så tydlig visuell bild av detta! Hur som kom det fram att SHRUTI inte vill samarbeta med andra hsk/döv-organisationer. De verkar snarare för att öka avståndet. Konceptet med MyRight är att organisationerna ska arbeta tillsammans för att på detta sätt i gemensam front nå målet ökad tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning i Nepal. Självklart har alla organisationer sina egna projekt, men de behöver ha en förmåga att kunna samarbeta. Landssamordnarna var rädda att ett samarbete med SHRUTI inom ramen för MyRight skulle kunna orsaka konflikter i samband med landsgruppsmötena och på så sätt skapa splittring.

Med den informationen känns det som att vi inte har så mycket till val om vi ska arbeta i ett projekt genom MyRight. NAHOH är för övrigt den organisation som vi i Sverige innan resan tänkt oss att ha ett samarbete med. Och det är verkligen ingen dålig organisation att samarbeta med, vi fick ett positivt intryck av dem under mötet i tisdags. Om vi väljer NAHOH så är en negativ aspekt att vi tror att ett samarbete med NAHOH kan innebära att NAHOH böjer sig för oss mer än de borde. Ett samarbete med SHRUTI tror vi skulle ses som mera jämbördigt. En annan negativ aspekt är att om vi väljer NAHOH så får vi inte Neeta. Jag lyfte frågan om Shiva och Sujana trodde det ifall vi valde NAHOH fanns någon som helst möjlighet att i vårat projekt kunna använda oss av Neeta. Hon har den personlighet som skapar revolutioner. Dessvärre kan detta samtidigt innebära kompromisslöshet vilket inte är bra i ett samarbete.

Landssamordnarna sa att vi inte behöver bestämma något nu, det är viktigt att vi väljer vad vi själva tror blir bäst. Vi kan fundera och diskutera med de svenska organisationer som genom MyRight redan har projekt i Nepal och utifrån det bilda oss en egen uppfattning. När jag kommer hem till Sverige kommer jag ta kontakt med de svenska organisationer som genom MyRight är verksamma i Nepal.

Shiva och Sujana ville summera mötet med en fråga om vad vi ville göra i vårt projekt. Jag svarade att vi först och främst vill veta vad vår samarbetsorganisation vill. Men ett villkor vi har är att projektet ska fokusera på arbete med barn, ungdomar och/eller unga vuxna med hörselskada. I nuläget kan jag tänka mig att vi till en början behöver identifieras gruppen personer med hörselskada och erbjuda dem någon form av rehabilitering. Om hörapparater ska delas ut behöver det finnas en plan för hur dessa ska repareras i Nepal. T.ex. att det finns tekniker med kompetensen i landet. Antingen utbilda sådana i Nepal, eller låta svenska tekniker besöka Nepal med jämna mellanrum och som trasiga hörhjälpmedel kan lämnas in hos för reparation. Ett annat dilemma vi måste ha en plan för är batterier. Hur förser vi hörapparatsanvändare utan någon som helst ekonomisk marginal i livet med batterier? Vi tror att ett projekt som skulle passa både oss i Sverige och samarbetsorganisationen har en plan för empowerment och att barn med hörselskada både ska få talad nepalesiska och nepalesiskt teckenspråk. Och om barnet går integrerat, en tillgänglig skola med en acceptabel ljudmiljö, liten klass och möjlighet att avläsa klasskamraterna, funktionshinderkunskap i lärarutbildningen så att läraren kan anpassa skolsituationen efter barnets behov så att barnet kan ta del av utbildningen. Vi vill arbeta med organisationsutveckling, sprida information om organisationen utanför Kathmandu med omnejd och skapa mötesplatser i form av aktiva lokalavdelningar runt om i Nepal.

 Meditation i bur

Meditation i bur

/Sabina, organisationssamordnare

Danmarks MyRight och besök på dövskola

"Disabled People Organisations Denmark" (DPOD) är Danmarks MyRight. Idag träffade vi Renu Lohani som är anställd av organisationen. Under 90-talet genomförde NAHOH (den första organisationen för personer med hörselskada som vi träffade i Nepal) tillsammans med en dansk organisation ett projekt där hörapparater distribuerades och hörselscreening infördes. P.g.a. de politiska oroligheterna i Nepal hade samarbetsparterna svårt att genomföra projektet enligt ursprungsplanen. Problem som dök upp var att om en hörapparat gick sönder fick den skickas till Danmark för reparation då det var svårt att få den lagad i Nepal. Vidare hade folk i landet generellt inte råd med hörapparatsbatterier. 

Renu berättade att i Pokhara finns en australiensisk läkare som dragit igång rehabiliteringsverksamhet för barn med hörselskada och där hörapparater delas ut. De organisationer för personer med hörselskada som vi träffat finns i Kathmandudalen. Ambitionen är att sprida information om vår samarbetsorganisation i landet och så småningom låta organisationens verksamhet expandera. Den australiensiska läkarens klinik kan vara intressant att samarbeta med kring informationsspridning om organisationen. 

I Nepal finns 19 personer med CI. Operationen bekostas av familjen och det är därför endast rika personer som fått möjligheten till en CI-operation. Den första operationen gjordes runt 2005 och genomsnittsåldern för de barn som opereras ligger på 12-13 år. Föräldrarna till barnen med CI har bildat en organisation vars arbete går ut på att koordinera kontakten mellan familjen och sjukhuset och att exempelvis säkra barnens möjlighet att få gå hos talpedagog.

I Nepal ses barn med CI som närmare dövsamhället än det hörande samhället. Barnen hör efter operationen ljud, men lär sig ofta inte tala helt bra och fortsätter använda teckenspråk som första språk. Många barn med CI blir kvar i dövskolan, endast ett fåtal får ett så bra språk att de börjar i en skola för hörande. 

När vi frågade vad Renu tyckte om SHRUTI (den andra organisationen för personer med hörselskada som vi träffade) svarade hon att organisationen är väldigt ny. De har ännu inte gjort så mycket men är angelägna om att genomföra projekt. Medlemmarna är unga och engagerade och de aktiva i SHRUTI har ledande positioner i andra organisationer. Nästan direkt försökte Renu styra över samtalet på NAHOH (den första organisationen för personer med hörselskada som vi träffade) och att deras ordförande är en mycket ärlig person. Hon pratade länge och varmt om NAHOH.

Mötet avslutades med att Renu sa att vi väldigt gärna fick höra av oss om vi hade frågor, behövde hjälp eller råd i arbetet. Vi tackade för att Renu tagit sig tid och gav henne en UH-påse med en present i. 

    

Renu får en present från UH

Renu, MyRights landssamordnare och UH

Efter mötet med Renu åkte vi iväg till Naxal dövskola. Vi hade tänkt besöka skolan när eleverna var där, men i morse halv sju fick jag sms från Shiva som meddelade att han kommit på att barnen var lediga från skolan eftersom det var festival. Även rektorn var iväg, men en lärare tog emot oss och visade oss runt.

På väg in på skolområdet.

Skolbyggnad.

Skolbyggnad.

Therese provar klätterställning på skolgården.

Solpanel på taket för att det ska bli så pass ljust på kvällen att eleverna kan teckna till varandra.

Klassrum.

Shivas och Sujanas assistent Niketan tog oss till en restaurang där många döva arbetar.

Skylt utanför restaurangen.

Dags för middag. Återkommer om vad som mera hände idag.

/Sabina, organisationssamordnare

Apor, "National Federation of the Disabled Nepal" samt "Ministry of Education"

Idag kan jag skryta med att jag självsäkert gått fram till en minister i det hierarkiska Nepal och sagt åt honom att använda slinga för att jag ska höra vad han säger. Inte illa va?

Denna förmiddag tog Shiva (en av MyRights nepalesiska landssamordnare) med oss till Swayambu aptempel. Templet är egentligen en buddistisk plats för religiös praktik, men ett apsamhälle i storlek stor, större, störst har flyttat dit och springer omkring bland byggnaderna. Platsen pryds av buddistiska böneflaggor och hela området fascinerade våra västerländska ögon. Templet känns som en oas bortom Kathmandus ständiga kalabalik och larm och utsikten över staden är underbar! Vi fick till och med en skymt av Himalaya.

                                      Apa och böneflaggor

                                                       Apa sittandes på en byggnad

                                                       Apa bakifrån

                                       Hungriga apor

                                       Tittar ut

                                                       UH med tolkar

Första programpunkten för dagen var ett möte med paraplyorganisationen: "National Federation of the Disabled Nepal" (NFDN). Både NAHOH och SHUTRI, de organisationer vi träffade igår och som företräder personer med hörselskada, är medlemmar i NFON. Tika Devi Dahal är generalsekreterare och kommer själv från en organisation för kvinnor med funktionsnedsättning i Nepal. På plats fanns även Kumar Regmi som är ordförande i "National Association of the Deaf and hard of hearing" (NADH) liksom en man vars namn jag inte minns, men som är aktiv i en organisation som arbetar för personer med utvecklingsstörning då han har en dotter som har utvecklingsstörning.

NFON var mycket intresserade av att få veta hur UH arbetade, vad personer med hörselskada har för rättigheter/möjligheter i Sverige, vad vi ville arbeta med i Nepal samt vad de kunde hjälpa oss med. De undrade vad vi i Sverige ansåg att skillnaden mellan personer med dövhet och personer med hörselskada är.

Vårt slingsystem fortsatte att skapa fascination även om ingen i paraplyorganisationen kunde prova det själv. Generellt så har det varit många gånger lättare att få folket i Nepal att använda slingan korrekt än vad det är att få folk i Sverige att göra det. Detta trots att nepaleserna aldrig sett en slinga förut. De flesta känner heller inte till att det finns en sådan teknisk lösning. Den grupp som haft svårast att komma ihåg att använda slingan rätt är NAHOH (den första organisationen för personer med hörselskada som vi träffade igår), annars har det gått utmärkt både i dövgruppen (som väntat med att teckna tills tolken fått slingan), i SHRUTI (den andra organisationen för hörselskadade) och i grupper bestående av hörande.

NFON (paraplyorganisationen) betonade vikten av att flera organisationer för personer med funktionsnedsättningar gemensamt arbetar för tillgänglighet. Hörselskadegruppen är ännu en svår grupp att kategorisera i Nepal och den första utmaningen är att få en tydlig klassificering. Annars blir det svårt att stärka gruppen som helhet.
        

                                      NFON och UH

                                       Gata i Kathmandu

På eftermiddagen besökte UH "Ministry of Education". För att få tillåtelse att driva ett projekt i Nepal behöver UH ha ministeriet bakom sig.

Vi fick en genomgång av vad den nepalesiska staten gjort för personer med funktionsnedsättning från 1964 och fram till idag, samt vilka förbättringar som gjorts i skolan för att barn med funktionsnedsättning ska kunna ta del av utbildningen. Ännu går inte alla barn i landet i skola och fyra femtedelar av dessa är barn med någon form av funktionsnedsättning.

Ministerns rådgivare tillika med sakkunnig (min egen hobbyanalys av vad vi skulle kalla mannen i Sverige) frågade vad vi vill arbeta med i Nepal. Jag svarade att vi inte kan ge ett färdigt svar på detta då det måste komma från den organisation vi ska samarbeta med. Först i februari kommer en LFA workshop att genomföras och därefter en färdig projektplan att sammanställas. Det vi idag efter de möten vi haft kan tänka oss att projektet kommer gå ut på är att ge barn med hörselskada i Nepal möjlighet till en anpassad skolgång. Ministern ville veta hur skolgången kunde anpassas. Först och främst handlar det om att hitta barn med hörselskada och ge dem rehabilitering, helst där de får tillgång till tekniska hjälpmedel om sådana kan hjälpa. Vi berättade om några skräckexempel vi hört i mötet med hörselskadeorganisationerna igår och sa att för att undvika detta behöver barnens lärare kunskap och utbildning i vad barn med hörselskada har för behov. UH:s hjärtebarn möjlighet till tvåspråkighet lyftes. Oavsett om barn med hörselskada har tillgång till slinga eller inte kan klassrummens ljudmiljö anpassas. Exempel på anpassning är byte av eventuella fläktar som väsnas, tyg på väggar så att ljudet inte studsar, möbeltassar eller golv med heltäckningsmattor, i den mån det är möjligt göra så störande ljud utifrån inte kommer in i klassrummet m.m. Små klasser liksom möjligheten att möblera klassrummet så att ett barn med hörselskada kan läsa av sina klasskamraters läppar. Om ett barn med hörselskada tvingas gå i en stor klass kan en plats längst fram alltid vara reserverad för barnet.

Ministern och hans rådgivare fastnade särskilt vid det jag nämnde om att i lärarnas utbildning lägga in funktionshinderkunskap och diskuterade länge den möjligheten. Jag berättade givetvis inte att vår svenska skolminister vägrat att lyssna på det örat. :-) Men om det nu är så att detta kan drivas igenom (oavsett om det blir en del av "vårt" projekt eller något ministeriet går vidare med på egen hand) så skulle det kunna betyda att Nepal lägger in funktionshinderkunskap i lärarutbildningen innan Sverige gör det. Det skulle vara något att visa vår svenska skolminister!

En annan fundering är hur det ser ut i andra länder, om de har funktionshinderkunskap som en obligatorisk del i sin lärarutbildning. Är det så att de inte har det kan vi kanske flagga för ministeriet att så är fallet och om Nepal lägger in funktionshinderkunskap i lärarutbildningen kan de vara först i världen med detta. Vore intressant att kontakta utbildningsministerier världen runt för att ta reda på hur det ser ut med den saken.         

                                       UH, utbildningsministern och hans rådgivare

                                Våra stabila klippor till landssamordnare, Sujana och Shiva.

/Sabina (organisationssamordnare)