Hörselveckan: Hannas hörselresa

Den här berättelsen delas med anledning av Hörselveckan som pågår just nu. Hörselveckan är en kampanj av Hörselskadades riksförbund och går ut på att alla uppmanas testa sin hörsel. Gör det du också på horseltest.se eller via appen Hörseltestaren som du kan ladda ner till din telefon. Du kan läsa alla inlägg i UH:s kampanj för hörselmedvetenhet här: berättelser hörselveckan 2013.

Jag ville vara som alla andra, kunna prata och umgås med många personer samtidigt och slippa bli särbehandlad. Jag hatade att gå till hörselpedagogen även om jag egentligen gillade henne och tyckte det var kul. Jag hatade att sitta längst fram och att bli särbehandlad.

Jag heter Hanna Pålsson och är 24 år. Jag tänkte berätta lite om min hörselresa. Den började väl egentligen när jag var 6 år och det upptäcktes på en läkarkontroll att jag hörde lite dåligt. Då hörde jag det mesta väldigt bra men några frekvenser i diskanten (ljusa ljud) hörde jag inte alls. Sedan försvann den bit för bit under några år, jag slutade höra fågelkvitter och gnissel, men var inte så påverkad av det i vardagen. Min morfar blev dock gravt hörselskadad redan som barn och senare döv, så min mamma var väldigt mån om att jag skulle få träffa en hörselpedagog och lära mig läsa på läppar och uttala alla ljuden rätt. Allt eftersom åren gick blev också min hörsel sämre så det där har jag en väldig nytta av. Nu hör jag knappt några konsonanter alls, men mörka ljud och de flesta vokaler hör jag fortfarande bra och hörseln har varit den samma i många år.

När jag började höra tal dåligt och brandlarm och mobilsignaler försvann blev vi tvungna att informera min klass. Klassrummet anpassades och stolar och bänkar flyttades så att jag skulle se alla i klassen. Lärarna informerades om att alltid prata så att jag kunde se deras läppar. Filmer skulle vara textade jag skulle få hörövningar upplästa för mig istället för på band osv. osv. Min mamma var väldigt aktiv och ringde rektorer och hörselpedagoger så jag fick den anpassning jag behövde för att kunna hänga med i undervisningen. Det var ett stort jobb med tanke på hur många gånger vi var tvungna att påminna och förklara.

Jag kan tillägga att jag aldrig kunnat använda hörapparater och därför inte haft mikrofonsystem eller liknande. Det är för att jag hör basljud helt normalt men hör inte ljusa ljud alls (inte ens om jag står med örat mot en brandvarnare). Därför finns det inget ljud som en hörapparat kan hjälpa mig att förstärka.

Det var en av orsakerna till att jag fortsatte gå integrerat (i ”vanlig” skola tillsammans med hörande) och inte bytte till specialskola. En annan anledning var kompisarna och att jag klarade mig väldigt bra i skolan som det var även om jag fick kämpa lite extra för att hänga med.

När jag började högstadiet började jag tycka det var pinsamt att höra dåligt. Jag ville vara som alla andra, kunna prata och umgås med många personer samtidigt och slippa bli särbehandlad. Jag hatade att gå till hörselpedagogen även om jag egentligen gillade henne och tyckte det var kul. Jag hatade att sitta längst fram och att bli särbehandlad. Jag mådde ganska dåligt av att känna mig lite utanför och ensam även om jag hade fina vänner och en familj som stöttade mig. Det började inte bli bättre förrän jag fick prata om det med en specialpedagog som själv var hörselskadad och jag träffade andra hörselskadade först i Malmö på högstadiet och sedan genom UH på gymnasiet. Det var först då jag började känna mig trygg och våga ta plats som hörselskadad. Det var inte längre pinsamt att höra dåligt och inte längre lika jobbigt. Tidigare hade alltid någon annan berättat att jag hörde dåligt, nu kunde jag göra det själv.

Efter gymnasiet bestämde jag mig för att läsa teckenspråk ett år på Västanviks folkhögskola utanför Leksand. Då var jag även ordförande i UH-Skåne, satt med i UH:s riksstyrelse och startade en ny lokalförening i Dalarna. Ett helt underbart år som stärkte mig som hörselskadad och gav mig vänner för livet. Då hade jag även bestämt mig för att jag ville plugga till läkare och kom in på läkarprogrammet i Lund hösten efter året på Västanvik. Det fina med att jag pluggade på Västanvik är att jag nu kan använda tolkar i all undervisning på läkarprogrammet. Eftersom jag är bra på att läsa på läppar och kan höra bra i enskilda samtal så funkar patientkontakt utmärkt även utan hjälpmedel (förutom mitt specialanpassade elektronisk stetoskop då). Jag går nu mitt fjärde år och trivs väldigt bra. För ett år sedan började jag även med en lagsport för första gången i mitt liv: Roller derby som är hur kul som helst. Vissa tycker jag är lite knäpp som ger mig på en så svår utbildning tränar en lagsport och gör andra saker som vissa skulle anse att hörselskadade inte kan. Jag gillar dock utmaningar och är uppväxt med att var och en sätter sina egna begränsningar utifrån vad en vill och orkar. Ingen annan kan tala om för mig vad jag inte klarar av för att jag hör dåligt.

Jag får fortfarande kämpa varje dag med att var hörselskadad i en hörande värld. Men det funkar så mycket bättre när en är trygg i sig själv och har all kunskap kring hur saker funkar bäst för en och vad en har rätt till.