På årsmötet delas varje år två utmärkelser ut till personer som som utmärkt sig och bidragit till Unga Hörselskadades verksamhet på olika sätt.
I år går utmärkelsen Årets UH:are till Jonathan Wahlström med motiveringen:
"Jonathan är en eldsjäl som vågar, kan och vill. Jonathan räds inte utmaningar och har flera gånger visat upp Unga Hörselskadade från sin bästa sida så väl inom organisationen som utanför. Hans fina arbete i Almedalen 2012 bör uppmärksammas och vi är många som har en stor tro på att han kommer att fortsätta göra gott för unga människor med hörselskada även i framtiden."
Utmärkelsen Årets UH-ledare går till Sofia Wåhlstedt med motiveringen:
"Sofias engagemang på Unga Hörselskadades läger har varit avgörande och höjer ständigt nivån på verksamheten. Sofia är en ansvarstagande, stabil, lugn och kompetent ledare. Med sin förmåga att organisera, sin kreativitet och sina tidigare kolloerfarenheter skapar Sofia bättre lägerverksamhet för såväl våra lägerdeltagare som för resten av ledarna i ledarteamet."
Grattis till Jonathan och Sofia!
lördag 27 april 2013
Påverkanstorg, rapport från station 5
Hej, Linn här, stationsvärd under årsmötet.
Under de timmar som vi fick för påverkanstorg var det bra och viktiga frågor som diskuterades hos oss på station 5.
Det vi ville ha förslag och kommentarer på var vad Unga Hörselskadade ska ha för tema under 2014, mycket viktigt fråga och vi fick in många bra förslag.
Det andra man kunde ha åsikter och tankar om var temat för Ungdomskonferensen som kommer äga rum hösten 2013.
Även där kom det in bra förslag och kommentarer.
Väntar med spänning tills i morgon när besluten kommer att tas.
Påverkanstorg.
Hej på er allihopa!
Nu är det Moa som skriver, vi har haft en jättetrevlig förmiddag. Vi har från morgonen fram till alldeles nyss haft en påverkanstorg vilket innebär att det finns flera olika stationer (5 stycken) med stationsvärdar. Då har vi deltagarna fått möjlighet att diskutera, fundera och ge förslag på olika saker som man vill ska tas upp på årsmötet.
En gul lapp innebär att man ger förslag hos respektive station som har egna teman. T.ex. finns det en station med frågan om vilket tema man vill ha på årets ungdomskonferens, då får andra deltagarna hålla med genom att skriva under på förslaget. Håller man inte med låter man bli att skriva under på lapparna. Men om man känner att man vill kommentera förslaget, kan man då ta en grön lapp och skriva egna kommentarer på den gröna lappen och lägga kommentarerna under den gula lappen med förslaget och motiveringen. Alltså så sätts alla lappar med respektive förslag på väggarna så alla andra kan läsa förslagen och kommentera samt diskutera med varandra. Lapparna med flest underskrift prioriteras högst upp och tas först upp på årsmötet som börjar klockan 14.00. Det har definitivt varit en väldigt givande förmiddag! Och nu strax ska alla förslag samlas in för att tas upp på årsmötet, det ska bli jättespännande tycker vi!
Nu måste vi tyvärr sluta, mötet börjar alldeles strax! Det ska bli en spännande men lång dag! Vi hörs!
/Moa
Nu är det Moa som skriver, vi har haft en jättetrevlig förmiddag. Vi har från morgonen fram till alldeles nyss haft en påverkanstorg vilket innebär att det finns flera olika stationer (5 stycken) med stationsvärdar. Då har vi deltagarna fått möjlighet att diskutera, fundera och ge förslag på olika saker som man vill ska tas upp på årsmötet.
En gul lapp innebär att man ger förslag hos respektive station som har egna teman. T.ex. finns det en station med frågan om vilket tema man vill ha på årets ungdomskonferens, då får andra deltagarna hålla med genom att skriva under på förslaget. Håller man inte med låter man bli att skriva under på lapparna. Men om man känner att man vill kommentera förslaget, kan man då ta en grön lapp och skriva egna kommentarer på den gröna lappen och lägga kommentarerna under den gula lappen med förslaget och motiveringen. Alltså så sätts alla lappar med respektive förslag på väggarna så alla andra kan läsa förslagen och kommentera samt diskutera med varandra. Lapparna med flest underskrift prioriteras högst upp och tas först upp på årsmötet som börjar klockan 14.00. Det har definitivt varit en väldigt givande förmiddag! Och nu strax ska alla förslag samlas in för att tas upp på årsmötet, det ska bli jättespännande tycker vi!
Nu måste vi tyvärr sluta, mötet börjar alldeles strax! Det ska bli en spännande men lång dag! Vi hörs!
/Moa
Diskussionerna i full gång på årsmöte
Nu är UH:s årsmöte i full gång. Under förmiddagen och delar av eftermiddagen pågår påverkanstorg där olika frågor diskuteras. Bland annat behandlas en proposition om stadgarna, ett förslag om att hålla kongress vartannat år och vilket tema som årets ungdomskonferens ska ha.
Här kommer lite bilder från förmiddagen.
//Elin, kommunikatör UH
fredag 26 april 2013
Snart är vi igång!
Ja, äntligen är det dags för Unga Hörselskadades årsmöte. Idag ägnar sig många av våra medlemmar sin dag åt att ta sig till Ädelfors Folkhögskola i Småland. Det är där vi ska genomföra årets årsmöte.
Allt som allt blir vi ca 60 personer som tillsammans ska tillbringa en helg tillsammans med beslut, nattmangling, påverkanstorg, fika, plenum och annat smått och gott. Tillsammans ska vi ta beslut kring Unga Hörselskadades framtid. Vi kommer bland annat att besluta om tema för kommande års intressepolitiska arbete, välja nya personer till styrelsen, diskutera stadgeändringar och massor av andra saker.
Framförallt kommer vi att ha en fantastiskt rolig helg.
Vi ses i Småland!
Anna Kain Wyatt
Ordförande i Unga Hörselskadade
PS. Här finns en länk till ett pressmeddelande om vårt årsmöte.
Allt som allt blir vi ca 60 personer som tillsammans ska tillbringa en helg tillsammans med beslut, nattmangling, påverkanstorg, fika, plenum och annat smått och gott. Tillsammans ska vi ta beslut kring Unga Hörselskadades framtid. Vi kommer bland annat att besluta om tema för kommande års intressepolitiska arbete, välja nya personer till styrelsen, diskutera stadgeändringar och massor av andra saker.
Framförallt kommer vi att ha en fantastiskt rolig helg.
Vi ses i Småland!
Anna Kain Wyatt
Ordförande i Unga Hörselskadade
PS. Här finns en länk till ett pressmeddelande om vårt årsmöte.
Etiketter:
Demokrati,
funktionshinder,
Ideelt,
tillgänglighet,
unga hörselskadade,
Årsmöte
torsdag 25 april 2013
Bus och experiment i Västerås
I Västerås den 20 april hade HRF bjudit in föräldrar till ett föräldraseminarium.
Medan föräldrarna satt på seminarium fick barnen umgås med mig (Linn) och Asia.
Då alla barnen inte träffats innan så startade vi dagen med en namnlek och till hjälp hade vi en ballong, efter några rundor avslutades det hastigt då ballongen sprack.
Förmiddagen fortsatte med experiment blandat med lekar.
Experimenten vi utförde var bubbelbus, pappersblomma i vatten och mentos i coca-cola light.
Vädret denna dagen var strålande sol så vi passade på att gå ut och ha säckhoppning och balansera ägg på sked.
Förmiddagen avslutades med tipspromenad.
Efter en god lunch promenerade ledarna och barnen till lek och bus. Här blev det fullrulle, mycket klättrande och många skratt. Efter tre timmar på lek och bus var det trötta och nöjda barn som åkte hem.
Herrfallet
Helgen den 12-14 april samlades tre ledare från Unga hörselskadade (Linn, Pernilla och Nadia) i Herrfallet som ligger i Arboga för att ha 2013 års vårläger.
På Herrfallet mötte vi upp sju deltagare som kom från olika delar i Sverige.
Helgen började med taco kväll och sällskapsspel.
Lördagen bestod av mycket skratt när femkampen fick dra igång helgens aktiviteter.
Trots snö och regn under lördagen var vi ute och lekte både i lekparken och runt stugan vi bodde i. Det blev många rundor med spring lekar.
Lördagen avslutades med film och valet föll på komedin Bedtime Stories. Det bjöds även på snacks till filmen.
Söndagen gav oss mycket bättre väder och vi passade då på att vara ute och leka.
Vid lunchtid på söndag blev det hemfärd för barnen.
Vi tackar barnen för en riktigt trevlig och rolig helg!
UH deltog på ordförandeträff i En stärkt röst
I veckan deltog Unga Hörselskadades ordförande Anna Kain Wyatt på en ordförandeträff med projektet En stärkt röst. En stärkt röst är ett samarbetsprojekt mellan 8 ungdomsorganisationer ur funktionshinderrörelsen, varav UH är en. Projektet syftar till att på sikt öka unga personer med funktionsnedsättningars inflytande i samhället.
Foto lånat från En stärkt rösts blogg. Foto: Sophie Brömster.
Etiketter:
En stärkt röst,
ordförandeträff,
samarbete
söndag 14 april 2013
Tvåspråkighet
En tidigare medlem i Unga Hörselskadade Maria Midboe besökte under fredagen AGM för att föreläsa om tvåspråkighet. Maria föreläste i drygt en timma om vikten att ha valfrihet gällande sin kommunikation. Valfrihet kan individen få först då den har alternativ, i detta fall i form av ett talspråk samt teckenspråk. Genom detta så kan individen välja språk beroende av vilken situation som denne befinner sig i.
Föreläsningen var väldigt intressant vilket även syntes tydligt på deltagarnas utvärdering. Vi tackar Maria för att hon ville besöka oss och delge oss hennes intressanta berättelse.
Föreläsningen var väldigt intressant vilket även syntes tydligt på deltagarnas utvärdering. Vi tackar Maria för att hon ville besöka oss och delge oss hennes intressanta berättelse.
fredag 12 april 2013
Att förlora hörseln över en natt
Idag har det varit tvåspråkighetskonferens som UH tagit initiativ till efterso vi tycker det är livsviktigt.
Dagen startade med att Heléne Larsson från UH berättade sin livshistoria som är full av oväntade händelser.att Hon beskrev att hon vid fyra års ålder fick veta att hon var döv på vänster öra men att detta egentligen blev ett tydligt problem förren hon var tonåring. Tonåringar har en annan form av kommunikation som bland annat består av viskningar. Hon beskrev hur det kändes att bli medveten om att hon inte kunde hänga med som alla andra i samtalen och att inte höra lika bra som alla andra. Heléne hade bara träffat mormor och andra pensionärer som hörde dåligt tills hon var 15 år. Då blev hon övertalad att åka på ett läger för ungdomar med hörselnedsättningar och för första gången någonsin kände hon sig inte ensam om att vara ung och höra dåligt.
Helénes liv rullade på med det vanliga tonårslivet med massor med plugg och drömmar om framtiden. Hon älskade matematik och drömmen var att att flytta hemifrån efter studenten och plugga till mattelärare. Livet blir inte alltid som en tänkt sig och för Heléne blev det lite extra mycket så. Söndagen efter att hon tagit studenten vakande hon och hade förlorat hörseln. Hon beskriver hur hon kunde känna att hon hade sin röst men att hon inte kunna höra den och att hon kunde se att hennes föräldrar pratade men att inte kunna höra vad de sa.
Att vara 19 år och ha världen framför sina fötter och förlora hörseln och genom detta förlora möjligheten till att kommunicera med tal blir helt klart väldigt konstigt. Att inte kunna kommunicera på det sätt som varit självklart hela ens liv är svårt att föreställa sig, men livet blir sällan som du föreställt dig. Jag tänker ofta att det som är konsten med livet är att lära sig hantera livet när det inte blir som du vill och göra något bra av det som livet ger. Heléne blev tvungen att hantera att hon förlorat hörseln och lärde sig teckenspråk. genom teckenspårk fick möjligheten att kommunicera på lika villkor igen. Idag, nästan tio år senare har hon goda kunskaper i teckenspråk, utbildad socionom och några erfarenheter rikare om vad livet kan ge.
Jag är väldigt fascinerad av Helénes historia. Jag kan till viss del känna igen mig i hur det känns att vara ensam om sin hörselnedsättning och att det bara är pensionärer som hör dåligt förutom en själv. Men jag har svårt att föreställa mig hur det skulle vara att förlora min hörsel och min möjlighet att kommunicera genom tal. Min verklighet skulle bli radikalt anorlunda och jag skulle se på tillvaron med lite andra ögon. Det är bra att bli påmind om lite då coh då, som ett slag i huvudet, att inget i livet är självklart och ens verklighet kan förändras över en natt.
Det blev mer prat och lärdomar om tvåspråkighet under dagen och även en mycket trevlig bastukväll med ett hopplöst försök om att krossa isen. Imorgon blir det årsmöte hela dagen och förhoppningsvis kommer en hel hög med kloka beslut att tas.
/Sara
Dagen startade med att Heléne Larsson från UH berättade sin livshistoria som är full av oväntade händelser.att Hon beskrev att hon vid fyra års ålder fick veta att hon var döv på vänster öra men att detta egentligen blev ett tydligt problem förren hon var tonåring. Tonåringar har en annan form av kommunikation som bland annat består av viskningar. Hon beskrev hur det kändes att bli medveten om att hon inte kunde hänga med som alla andra i samtalen och att inte höra lika bra som alla andra. Heléne hade bara träffat mormor och andra pensionärer som hörde dåligt tills hon var 15 år. Då blev hon övertalad att åka på ett läger för ungdomar med hörselnedsättningar och för första gången någonsin kände hon sig inte ensam om att vara ung och höra dåligt.
Helénes liv rullade på med det vanliga tonårslivet med massor med plugg och drömmar om framtiden. Hon älskade matematik och drömmen var att att flytta hemifrån efter studenten och plugga till mattelärare. Livet blir inte alltid som en tänkt sig och för Heléne blev det lite extra mycket så. Söndagen efter att hon tagit studenten vakande hon och hade förlorat hörseln. Hon beskriver hur hon kunde känna att hon hade sin röst men att hon inte kunna höra den och att hon kunde se att hennes föräldrar pratade men att inte kunna höra vad de sa.
Att vara 19 år och ha världen framför sina fötter och förlora hörseln och genom detta förlora möjligheten till att kommunicera med tal blir helt klart väldigt konstigt. Att inte kunna kommunicera på det sätt som varit självklart hela ens liv är svårt att föreställa sig, men livet blir sällan som du föreställt dig. Jag tänker ofta att det som är konsten med livet är att lära sig hantera livet när det inte blir som du vill och göra något bra av det som livet ger. Heléne blev tvungen att hantera att hon förlorat hörseln och lärde sig teckenspråk. genom teckenspårk fick möjligheten att kommunicera på lika villkor igen. Idag, nästan tio år senare har hon goda kunskaper i teckenspråk, utbildad socionom och några erfarenheter rikare om vad livet kan ge.
Jag är väldigt fascinerad av Helénes historia. Jag kan till viss del känna igen mig i hur det känns att vara ensam om sin hörselnedsättning och att det bara är pensionärer som hör dåligt förutom en själv. Men jag har svårt att föreställa mig hur det skulle vara att förlora min hörsel och min möjlighet att kommunicera genom tal. Min verklighet skulle bli radikalt anorlunda och jag skulle se på tillvaron med lite andra ögon. Det är bra att bli påmind om lite då coh då, som ett slag i huvudet, att inget i livet är självklart och ens verklighet kan förändras över en natt.
Det blev mer prat och lärdomar om tvåspråkighet under dagen och även en mycket trevlig bastukväll med ett hopplöst försök om att krossa isen. Imorgon blir det årsmöte hela dagen och förhoppningsvis kommer en hel hög med kloka beslut att tas.
/Sara
Hello every body!
well, you see that this text is in English and I hope that it is OK for you.
I would like to write about Thursday evening which we went to sight seeing in stockholm and it was really great!
We were four groups of eight people with one leader in each group. we took buss to the central station of Stockholm to visit some nice and famouse places and to take photos an have some fun!
And it was great!! we talked a lot, we luaghed a lot and had a great time as much as possible. it was really cold and those who were from warm countries were freezing! but any way, we enjoyed it!
we ate dinner together in the city center and all groups joined together at the end to come back to our place. then Sara joined us and we played some games at night which was interesting moment.
And also we had some lectures and workshops of IFHOHYP during the day which were really useful and gave us much more information about it.
well, we will be back to you soon with more unpdates in Swedish!
All the best,
Mahsa
well, you see that this text is in English and I hope that it is OK for you.
I would like to write about Thursday evening which we went to sight seeing in stockholm and it was really great!
We were four groups of eight people with one leader in each group. we took buss to the central station of Stockholm to visit some nice and famouse places and to take photos an have some fun!
And it was great!! we talked a lot, we luaghed a lot and had a great time as much as possible. it was really cold and those who were from warm countries were freezing! but any way, we enjoyed it!
we ate dinner together in the city center and all groups joined together at the end to come back to our place. then Sara joined us and we played some games at night which was interesting moment.
And also we had some lectures and workshops of IFHOHYP during the day which were really useful and gave us much more information about it.
well, we will be back to you soon with more unpdates in Swedish!
All the best,
Mahsa
torsdag 11 april 2013
På plats på Kärsögården
Nu har IFOHYPs årsmöte kört igång och 32 glada deltagare har samlats för att tillsammans deltaga på årsmötet för denna internationella organisation för personer med hörselskada.
Gårdagen ägnades åt att deltagarna anlände till kursgården och de fick möjlighet att lära känna varandra genom sociala aktiviteter. Vi har en bra geografisk spridning på våra deltagare allt från Spannien till Ugande, Kuwait, Ryssland m.fl.
Dagen har ägnats åt att IFHOHYPs styrelse informerat om deras arbete. Bland annat så söker de personer som kan ansvara för nyhetsbrev och hemsidan, så om du är intresserad så tag kontakt med IFHOHYP.
Vi ser fram mot några fortsatta dagar här på Kärsön.
På återseende.
Heléne
Gårdagen ägnades åt att deltagarna anlände till kursgården och de fick möjlighet att lära känna varandra genom sociala aktiviteter. Vi har en bra geografisk spridning på våra deltagare allt från Spannien till Ugande, Kuwait, Ryssland m.fl.
Dagen har ägnats åt att IFHOHYPs styrelse informerat om deras arbete. Bland annat så söker de personer som kan ansvara för nyhetsbrev och hemsidan, så om du är intresserad så tag kontakt med IFHOHYP.
Vi ser fram mot några fortsatta dagar här på Kärsön.
På återseende.
Heléne
torsdag 4 april 2013
Peppelipepp! Snart är det dags för AGM!
Om en vecka är AGM i full gång vid Kärsögården utanför Stockholm! AGM står för Annual general meeting och är alltså ett årsmöte för paraplyorganisationen IFHOHYP, International federation of hard of hearing young people som UH är medlemmar i. UH är i år värd för årsmötet som kommer samla ca 40 personer från ca 15 olika länder i världen. De kommer bland annat representanter från Pakistan, Uganda, Israel, Ryssland och Turkiet.
Från onsdag till söndag kommer vi att vara på en urmysig lägergård vid Drottningholm strax utanför Stockholm. Årsmötet äger rum på lördagen men dagarna innan årsmötet har vi en himla massa roligheter för oss. Vi kommer att sysselsätta oss med att lära oss mer om IFHOHYP:s strategiska framtidplan, vimsa bort oss bland Stockholms alla gator på jakt efter guldkornen i staden och om varför tvåspråkighet är livsviktigt. Självklart kommer vi att leka en och annan galen lek också. Förutom detta ska vi även ha en kulturkväll och en bastukväll. Bastu är något som inte finns i världens alla hörn och jag ser fram emot att se om deltagarna blir förtjusta i att först doppa sig i en iskall sjö och sedan stänga in sig i ett tokvarmt rum. Snö är något som inte heller finns i världens alla hörn och det finns säkert deltagare som aldrig har sett snö. Jag tycker att snö är bland det finaste som finns och därför är min högsta önskan inför nästa vecka att det blir snöstorm i Stockholm. Jag vill ha snöbollskrig och göra fina snöänglar med alla deltagare men det är kanske för optimistiskt att tro att det ska bli verklighet? Den som följer bloggen får se om det blir något snöbollskrig eller inte helt enkelt.
Det är fyra personer från UH som har dragit i olika trådar för att göra AGM till verklighet och som även kommer organisera det praktiska på plats under helgen. Det känns superpepp att börja räkna ned dagarna även om det återstår en del fix och trix innan allt är klart. Bloggen kommer att uppdateras och jag hoppas att ni känner er pepp på att följa den!
Sara Bryntse
Planeringsgruppen AGM
torsdag 14 februari 2013
Kultur för alla? Kultur för alla!
Att kunna vara delaktig i samhället innebär också att kunna vara delaktig i kulturlivet på lika villkor. Dessvärre finns det överlag alldeles för lite kultur som är anpassad för en hörselskadad och döv målgrupp.
Vi i UH jobbar aktivt med att försöka påverka politiker att
möjliggöra för mer kultur som riktar sig till alla. Det är ett stort och viktigt
arbete, men det är svårt. Det vi alla kan göra för att påverka de här frågorna
är att ta del av den tillgängliga konsten som finns, för att visa på hur stor
efterfrågan är!
Så ta tag i dina kompisar och besök en textad pjäs eller film eller åk en sväng och titta på konsten i tunnelbanan när visningen teckentolkas. Det är
både roligt och viktigt!
Gå på textad teater i
hela Sverige
Riksteatern sätter i vår upp fyra pjäser runt om i Sverige
som textas. Klicka på länkarna nedan för att läsa mer om varje enskild pjäs och
var och när den sätts upp.
Även andra teaterscener har textade pjäser, läs mer om det i länken som kommer sist i inlägget.
Teckentolkad ”konståkning”
Konsten i tunnelbanan i Stockholm är världens längsta
konstutställning. SL anordnar guidade visningar med jämna mellanrum, så kallade
konståkningar, och i vår är fyra av dessa visningar teckentolkade. Datumen för
dessa är 17/2, 21/3, 28/4 och 30/5. Läs mer på sl.se/konst.
Textad bio
På Folkets bio visas i vår filmen Godheten som har textad premiär den 22 februari. Tyvärr ingen information om textningen på
hemsidan utan vill du vara säker på att se en textad visning så rekommenderar
vi att du kontaktar biografen själv. Läs mer om filmen här: Folkets bios webbplats.
Även SF visar ibland textade filmer, men inte särskilt många
och inte särkilt ofta, vilket vi tycker är synd! För att hitta de filmer som faktiskt
textas kan ni läsa här: Svensk film med text.
Läs mer om hur du kan hitta tillgänglig kultur på hörselskadades riksförbunds hemsida: Textad kultur och TV.
Godheten - filmaffisch. Bildkälla.
fredag 18 januari 2013
Min historia
Hej! Linn Wikström Larsson heter jag. Jag blev tillfrågad om att berätta min historia i UH;s blogg. Så, här kommer den.
Jag tycker att barn med diagnoser (ADHD/DAMP, Asperger, Autism, ADD) ofta blir missförstådda i skolan. Ingen tillgodoser deras behov av hjälp. Jag har själv egen erfarenhet av det.
Jag är 21 år gammal, fyller snart 22. Jag har en ADHD/DAMP-diagnos, men förutom det så har jag också en grav hörselnedsättning. Jag har en syrebristskada sen födseln, och konsekvenserna av det blev en hörselnedsättning och den här diagnosen. Dessa funktionsnedsättningar i kombination är definitivt inte roligt. Som ni säkert känner till så är de här diagnoserna en förfortning av ett namn. ADHD står för Attention-Deficit-Hyperactivity Disorder, och damp är en förkortning för Deificit in Attention, Motor control and Perception.
Problemen som uppstår vid en sån här kombination av funktionsnedsättningar är ganska stora. Och nu kommer jag berätta mitt exempel på det.
Jag har en senorineural hörselnedsättning, och detta innebär då att den kan vara medfödd eller en komplikation efter förlossning. Jag är också ljudkänslig, just det vet jag inte vad det är orsakat av, men troligtvis diagnosen som spelar in. På höger öra hör jag baser och diskant, men på vänster öra hör jag ingen diskant alls, inte ens med hörapparat. Efter 17 år med utprovningar av hörapparater hittade jag rätt, och dom har jag haft i tre år idag.
Under mina första år bodde jag i Norrbotten, där fanns det ett dagis med en avdelning för hörselskadade. Sen gick jag 6-årsgrupp på Björklundaskolan i Piteå, och när jag skulle börja klass 1 så flyttade vi till Härnösand, där det fanns en specialskola för döva och hörselskadade. Där började mina svårigheter märkas. Jag hade dålig koncentration, fick lätt aggressionsutbrott, och extrema minnessvårigheter (vilket jag fortfarande har idag). Lärarna märkte att det var något fel och pratade med mina föräldrar, som också märkt det. De kontaktade BUP, och en utredning inleddes. När väl utredningen var klar så visade sig att jag hade DAMP.
Vi satte igång med insatser i skolan ganska snabbt efteråt med hjälp av DAMP-teamet i Härnösand, som informerade skolledningen och lärare. Jag tog på mig att informera min klass. Trots det blev jag missförstådd, inte av lärarna utan av eleverna. Lärarna var väldigt duktiga på att anpassa sig och lyssna på teamet som berättade vilka svårigheter jag hade. Men eleverna hade lite svårare att förstå. Jag fick ofta utbrott och det ledde till att klassen blev rädda för mig. Med åren mognade jag såklart, och fick mindre och mindre utbrott, och till slut vågade de sig fram igen.
När jag skulle börja klass 9 så beslöt min familj sig för att vi skulle flytta till Örebro, där det fanns ett gymnasium för döva och hörselskadade. De tänkte att det skulle vara bra för mig att känna till staden innan jag började gymnasiet. Det var en omvälvande förändring för mig, en otroligt svår tid. Jag skulle lämna det trygga jag hade i Härnösand och återigen ta allt det här med mina svårigheter igen, jag orkade bara inte med det. Mina föräldrar är väldigt måna om mig, de informerade skolan om mina svårigheter förutom hörselskadan. Ett möte med lärarna blev det också där jag själv fick berätta hur det är att ha min diagnos.
Trots informationen fick jag ingen hjälp. Jag hade svårt att komma in i gruppen, tog ett år för mig. Jag var väldigt ensam första året. Jag kände mig inte förstådd av lärarna och mina betyg blev allt sämre trots insatser från föräldrar och information till lärarna en andra gång. Så, de sista åren var hemska, jag gick 10-årig grundskola.
Sen började jag gymnasiet. Då trodde jag att det skulle bli bättre, att folk skulle förstå mig mer. Men ack så fel jag hade. Ingen lärare lyssnade på mig. När jag hade min första lektion i alla ämnen så satte jag mig ner med varje lärare och berättade vilka problem jag hade och vilken hjälp jag behövde. De sa att de uppskattade det, men ändå hände ingenting. Aldrig förr hade mina omdömen/betyg varit sämre, jag var nära att få IG i svenska något som är ett av mina bästa ämnen. Klasskompisarna förstod inte riktigt heller, de tyckte att jag hade det bra som det var. Så var det ju inte. Jag mådde psysiskt dåligt, hann inte med läxorna förstod inte instruktionerna. Till slut ville jag inte ens gå i skolan.
Då fick mamma nog. Hon kontaktade psykiatriska mottagningen för döva och hörselskadade i Örebro och fick så småningom kontakt med habiliteringen, och efter några möten beslöt vi oss alla för att hålla i ännu en information med alla lärare, där jag själv fick beskriva mina svårigheter. Det var ett jobbigt möte, jag bröt nästan ihop. Jag tyckte det var hemskt att ingen förstod, ingen ville hjälpa. Och som jag kämpade med skolan! Jag fick många reaktioner, positiva. Jag fick beröm för att jag vågade ställa upp och berätta såhär. Jag har alltid varit öppen med mina svårigheter, skäms inte ett dugg för att tala om det. Under andra året på gymnasiet fick jag börja med Concerta, en medicin som innehåller metylfendidat, ett amfetaminliknande ämne. Doserna är väldigt olika, men som mest har jag ätit 36 mg (och det äter jag idag också).
Efter det mötet blev det mycket bättre. Lärarna vågade ta för sig, fråga, och diskutera strategier med mig. Jag hade aldrig drömt om bra betyg, jag trodde inte jag skulle få det. Men jag fick toppbetyg i många ämnen.
Idag bor jag i Fagersta med min sambo. Jag har haft några jobb, men p.g.a. mina svårigheter har jag inte fått fortsätta. Idag är det mest minnessvårigheterna som är jobbiga, något som jag jobbar på idag tillsammans med en arbetsterpaeut. Jag äter Concerta 36 mg, en ökning är inte aktuell just nu, men det kommer att komma. Concerta har jag ätit lite av och till, det har funnits perioder då jag inte behövt det. Idag tror jag att jag behöver det mer än någonsin, för nu ska jag in i arbetslivet.
Men vad är då meningen med mitt inlägg här? Jo, jag vill börja föreläsa. På uppdrag av SPSM (specialpedagogiska skolmyndigheten) fick jag genomföra en föreläsning i Västerås som handlade om just hörselnedsättning. Jag tog också med lite av ADHD också, men fokuserade på hörselskadan. Jag fick mycket gehör, och jag trivdes verkligen med det. Jag vill att fler ska veta hur det är att ha ADHD, och att ha dubbelt handikapp, och såklart, hur det är att ha en hörselnedsättning. Jag vill inte att man ska behöva fråga skolan om hjälp, jag vill att det ska vara självklart med insatser då någon får en diagnos. Och, framförallt, jag vill öka förståelsen för hörselnedsättningar och diagnoser.
Och jag hoppas att jag lyckas.
Tack för mig.
Linn Wikström Larsson
Vill ni kontakta mig, mejla mig då på llmwl@live.se.
Jag tycker att barn med diagnoser (ADHD/DAMP, Asperger, Autism, ADD) ofta blir missförstådda i skolan. Ingen tillgodoser deras behov av hjälp. Jag har själv egen erfarenhet av det.
Jag är 21 år gammal, fyller snart 22. Jag har en ADHD/DAMP-diagnos, men förutom det så har jag också en grav hörselnedsättning. Jag har en syrebristskada sen födseln, och konsekvenserna av det blev en hörselnedsättning och den här diagnosen. Dessa funktionsnedsättningar i kombination är definitivt inte roligt. Som ni säkert känner till så är de här diagnoserna en förfortning av ett namn. ADHD står för Attention-Deficit-Hyperactivity Disorder, och damp är en förkortning för Deificit in Attention, Motor control and Perception.
Problemen som uppstår vid en sån här kombination av funktionsnedsättningar är ganska stora. Och nu kommer jag berätta mitt exempel på det.
Jag har en senorineural hörselnedsättning, och detta innebär då att den kan vara medfödd eller en komplikation efter förlossning. Jag är också ljudkänslig, just det vet jag inte vad det är orsakat av, men troligtvis diagnosen som spelar in. På höger öra hör jag baser och diskant, men på vänster öra hör jag ingen diskant alls, inte ens med hörapparat. Efter 17 år med utprovningar av hörapparater hittade jag rätt, och dom har jag haft i tre år idag.
Under mina första år bodde jag i Norrbotten, där fanns det ett dagis med en avdelning för hörselskadade. Sen gick jag 6-årsgrupp på Björklundaskolan i Piteå, och när jag skulle börja klass 1 så flyttade vi till Härnösand, där det fanns en specialskola för döva och hörselskadade. Där började mina svårigheter märkas. Jag hade dålig koncentration, fick lätt aggressionsutbrott, och extrema minnessvårigheter (vilket jag fortfarande har idag). Lärarna märkte att det var något fel och pratade med mina föräldrar, som också märkt det. De kontaktade BUP, och en utredning inleddes. När väl utredningen var klar så visade sig att jag hade DAMP.
Vi satte igång med insatser i skolan ganska snabbt efteråt med hjälp av DAMP-teamet i Härnösand, som informerade skolledningen och lärare. Jag tog på mig att informera min klass. Trots det blev jag missförstådd, inte av lärarna utan av eleverna. Lärarna var väldigt duktiga på att anpassa sig och lyssna på teamet som berättade vilka svårigheter jag hade. Men eleverna hade lite svårare att förstå. Jag fick ofta utbrott och det ledde till att klassen blev rädda för mig. Med åren mognade jag såklart, och fick mindre och mindre utbrott, och till slut vågade de sig fram igen.
När jag skulle börja klass 9 så beslöt min familj sig för att vi skulle flytta till Örebro, där det fanns ett gymnasium för döva och hörselskadade. De tänkte att det skulle vara bra för mig att känna till staden innan jag började gymnasiet. Det var en omvälvande förändring för mig, en otroligt svår tid. Jag skulle lämna det trygga jag hade i Härnösand och återigen ta allt det här med mina svårigheter igen, jag orkade bara inte med det. Mina föräldrar är väldigt måna om mig, de informerade skolan om mina svårigheter förutom hörselskadan. Ett möte med lärarna blev det också där jag själv fick berätta hur det är att ha min diagnos.
Trots informationen fick jag ingen hjälp. Jag hade svårt att komma in i gruppen, tog ett år för mig. Jag var väldigt ensam första året. Jag kände mig inte förstådd av lärarna och mina betyg blev allt sämre trots insatser från föräldrar och information till lärarna en andra gång. Så, de sista åren var hemska, jag gick 10-årig grundskola.
Sen började jag gymnasiet. Då trodde jag att det skulle bli bättre, att folk skulle förstå mig mer. Men ack så fel jag hade. Ingen lärare lyssnade på mig. När jag hade min första lektion i alla ämnen så satte jag mig ner med varje lärare och berättade vilka problem jag hade och vilken hjälp jag behövde. De sa att de uppskattade det, men ändå hände ingenting. Aldrig förr hade mina omdömen/betyg varit sämre, jag var nära att få IG i svenska något som är ett av mina bästa ämnen. Klasskompisarna förstod inte riktigt heller, de tyckte att jag hade det bra som det var. Så var det ju inte. Jag mådde psysiskt dåligt, hann inte med läxorna förstod inte instruktionerna. Till slut ville jag inte ens gå i skolan.
Då fick mamma nog. Hon kontaktade psykiatriska mottagningen för döva och hörselskadade i Örebro och fick så småningom kontakt med habiliteringen, och efter några möten beslöt vi oss alla för att hålla i ännu en information med alla lärare, där jag själv fick beskriva mina svårigheter. Det var ett jobbigt möte, jag bröt nästan ihop. Jag tyckte det var hemskt att ingen förstod, ingen ville hjälpa. Och som jag kämpade med skolan! Jag fick många reaktioner, positiva. Jag fick beröm för att jag vågade ställa upp och berätta såhär. Jag har alltid varit öppen med mina svårigheter, skäms inte ett dugg för att tala om det. Under andra året på gymnasiet fick jag börja med Concerta, en medicin som innehåller metylfendidat, ett amfetaminliknande ämne. Doserna är väldigt olika, men som mest har jag ätit 36 mg (och det äter jag idag också).
Efter det mötet blev det mycket bättre. Lärarna vågade ta för sig, fråga, och diskutera strategier med mig. Jag hade aldrig drömt om bra betyg, jag trodde inte jag skulle få det. Men jag fick toppbetyg i många ämnen.
Idag bor jag i Fagersta med min sambo. Jag har haft några jobb, men p.g.a. mina svårigheter har jag inte fått fortsätta. Idag är det mest minnessvårigheterna som är jobbiga, något som jag jobbar på idag tillsammans med en arbetsterpaeut. Jag äter Concerta 36 mg, en ökning är inte aktuell just nu, men det kommer att komma. Concerta har jag ätit lite av och till, det har funnits perioder då jag inte behövt det. Idag tror jag att jag behöver det mer än någonsin, för nu ska jag in i arbetslivet.
Men vad är då meningen med mitt inlägg här? Jo, jag vill börja föreläsa. På uppdrag av SPSM (specialpedagogiska skolmyndigheten) fick jag genomföra en föreläsning i Västerås som handlade om just hörselnedsättning. Jag tog också med lite av ADHD också, men fokuserade på hörselskadan. Jag fick mycket gehör, och jag trivdes verkligen med det. Jag vill att fler ska veta hur det är att ha ADHD, och att ha dubbelt handikapp, och såklart, hur det är att ha en hörselnedsättning. Jag vill inte att man ska behöva fråga skolan om hjälp, jag vill att det ska vara självklart med insatser då någon får en diagnos. Och, framförallt, jag vill öka förståelsen för hörselnedsättningar och diagnoser.
Och jag hoppas att jag lyckas.
Tack för mig.
Linn Wikström Larsson
Vill ni kontakta mig, mejla mig då på llmwl@live.se.
måndag 7 januari 2013
Hur blev jag medlem #3
Idag har vi en berättelse från Mathias Malmström hur han blev medlem i Unga Hörselskadade!
"Det började för många år sedan när jag var runt 13 års åldern jag gick integrerat i skolan och mina föräldrar tyckte att det vore kul för mig att få träffa andra hörselskadade i Stockholm och på den vägen tog dom med mig och introducerade mig för Hisus, Jag blev en väldigt aktiv medlem inom Hisus och spenderade nästan alla mina fredagar där och fick en stor umgängeskrets genom deras aktiviteter. Sedan flyttade jag till Örebro för att läsa på RGH och då tappade jag kontakten med Hisus vilket var ganska naturligt då man bodde i en annan stad. Men jag glömde aldrig de goda minnena från alla kollon och de vänner man fick tack vare dom, och jag visste redan då att jag på något sätt ville ge tillbaka och få andra hörselskadade att uppleva samma underbara saker som jag fick göra. När jag tillslut flyttade hem till Stockholm efter att ha pluggat i först Örebro och sedan Luleå så nämnde min barndomsvän från Alvikskolan att han satt med i UH's styrelse.
Genast kände jag att detta var chansen jag tänkt på flera år innan och nu var min tur att på allvar engagera mig för att se till så UH finns kvar så alla andra barn och ungdomar kan få njuta av deras aktiviteter såsom jag kunde göra under min uppväxt."
söndag 30 december 2012
Hur jag blev medlem #2
Idag fortsätter vi med Emelie Gustafssons berättelse:
"Jag har varit hörselskadad sedan födseln, men den uppdagades inte förrän jag var sex år. Mina föräldrar började dra i alla tänkbara trådar för att skapa de bästa förutsättningarna för mig. Bland annat hittade de, via min hörpedagog, information om Unga Hörselskadade. Sedan den dagen har jag varit medlem.
Som yngre gav UH mig en samhörighet med andra barn och ungdomar som också levde med en hörselskada. Genom UH fick jag nya vänner, jag fick möjlighet åka på roliga aktiviteter och dessutom fick jag lära mig teckenspråk! Att ha varit med i UH har varit berikande på många sätt, både för mig och min familj.
Idag är jag 24 år och (självklart) fortfarande med i UH. För mig är det viktigt att medverka till en värld där unga hörselskadade kan mötas och utbyta erfarenhet, få kunskap och känna gemenskap. Genom mitt medlemskap i UH kan jag, tillsammans med andra unga hörselskadade, bidra till att Vi får bättre möjligheter i livet!"
Som yngre gav UH mig en samhörighet med andra barn och ungdomar som också levde med en hörselskada. Genom UH fick jag nya vänner, jag fick möjlighet åka på roliga aktiviteter och dessutom fick jag lära mig teckenspråk! Att ha varit med i UH har varit berikande på många sätt, både för mig och min familj.
Idag är jag 24 år och (självklart) fortfarande med i UH. För mig är det viktigt att medverka till en värld där unga hörselskadade kan mötas och utbyta erfarenhet, få kunskap och känna gemenskap. Genom mitt medlemskap i UH kan jag, tillsammans med andra unga hörselskadade, bidra till att Vi får bättre möjligheter i livet!"
lördag 29 december 2012
Hur blev jag medlem #1
Här på bloggen kommer framöver publiceras korta berättelser från våra gamla och nuvarande medlemmar om hur och varför de blev medlemmar. Tanken är att vi ska ta med oss dessa tankar in i 2013 och arbetet med medlemsrekrytering.
Först ut är Erik Lindh:
"Min hörselskada upptäcktes när jag var 12 år och först när jag var 18 år fick jag för första gången träffa andra hörselskadade i samma sits. Detta var på en av UH:s ungdomskonferenser som jag blev tipsad om av min audionom. Det var en obeskrivligt härlig känsla/lättnad att få se att man inte var ensam, det fanns andra som hade det likadant. Därför tycker jag att det är så (livs)viktigt att UH finns: för att hörselskadade människor ska får träffa andra hörselskadade människor som kan visa att det inte alls behöver vara så hemskt att man inte hör allt."
Vill du bidra med din berättelse? Maila mig på anna.kain.wyatt[a med snabel]uh.se
Först ut är Erik Lindh:
"Min hörselskada upptäcktes när jag var 12 år och först när jag var 18 år fick jag för första gången träffa andra hörselskadade i samma sits. Detta var på en av UH:s ungdomskonferenser som jag blev tipsad om av min audionom. Det var en obeskrivligt härlig känsla/lättnad att få se att man inte var ensam, det fanns andra som hade det likadant. Därför tycker jag att det är så (livs)viktigt att UH finns: för att hörselskadade människor ska får träffa andra hörselskadade människor som kan visa att det inte alls behöver vara så hemskt att man inte hör allt."
Vill du bidra med din berättelse? Maila mig på anna.kain.wyatt[a med snabel]uh.se
torsdag 20 december 2012
Rätten till likvärdig utbildning
Vi är alla olika, har olika hårfärg, olika intressen och i det här fallet, olika hörsel. Jag har något som kallas en medelmåttig hörselnedsättning.
Idag gjorde jag ett test på hörselvården (”Nu hör du xxx”) ni kanske känner igen det? Min audionom var mycket nöjd med resultatet, jag lyckades höra och i många fall gissa mig till ca 60 procent av orden. Superbra tyckte jag också, speciellt då jag utan hörapparater endast hörde 30 procent av orden. Ett par hörapparater fungerar inte som de flesta glasögon, du sätter på dig dem och sen är det bra. Med hörapparater har jag fortfarande en hörselnedsättning, jag hörde endast 60 procent av orden.
Vart vill jag komma med detta? Jo, rätten till likvärdig utbildning. Det fungerar inte att sätta på ett barn ett par hörapparater och sedan förvänta sig att det per automatik ska gå bra i skolan. Det är så mycket annat som spelar roll, ljudmiljö, hur lärarna pratar, hur mycket de andra i klassen pratar, om du har lätt för att läsa på läppar osv. Vi är alla olika och två personer med en liknande hörselnedsättning kan klara sig helt olika ute i skolan.
Något som diskuteras mycket är om elever med funktionsnedsättningar ska integreras i den ”vanliga” skolan eller om de ska gå i specialskolor. I många fall är det en berättigad fråga enligt mig, varför ska en elev som använder rullstol inte gå i den närmaste skolan precis som sina grannar? Att sitta i rullstol påverkar inte inlärningsförmågan i undervisningen eller kommunikationen med klasskamraterna.
Att ha en hörselskada kan däremot påverka inlärningsförmågan. Inte det att vi är mer trögtänkta än någon annan, men det är svårt att ta till dig undervisningen om du inte hör vad läraren säger. Det är svårt att vara delaktig i det sociala livet om du inte kan höra dina klasskamrater. Den absoluta majoriteten av elever med en hörselskada läser integrerat med hörande eleven, men det finns en grupp som inte gör det.
Jag har hela min studietid studerat integrerat med hjälp av hörseltekniska hjälpmedel så som hörselslinga. Trots att jag ändå kan anses ha klarat mig bra genom skolan så har jag studerat 12 år utan att höra mina klasskompisar ordentlig, jag har blivit en mästare på att gissa vad frågan från klassen var baserat på vilket svar läraren ger.
I Örebro finns ett riksgymnasium för elever med olika typer av hörselskador och ett riksgymnasium för döva. Det är en chans för de som har gått i specialskola hela sin uppväxt att fortsätta med den miljö som passar dem bäst. Det är framförallt en chans för de som har gått nio år i skolan utan att höra sina klasskamrater, utan att kunna hänga med i undervisningen, med ständig huvudvärk efter skolan, att få en studiemiljö som är anpassad för dem. Det ger en chans för dessa elever att lära sig teckenspråk och få ytterligare ett redskap i sin kommunikation.
Som det är nu finns det en utredning som ger som förslag att riksgymnasierna för hörselskadade och döva ska läggas ner och ombildas till ett riksgymnasium för teckenspråkiga. Detta ser vi i Unga Hörselskadade som enormt problematiskt då detta utestänger många av våra medlemmar som behöver skolan allra bäst: de som inte har fått teckenspråk under grundskolan (och då du som hörselskadad elev som läser integrerat inte har rätt till teckenspråksundervisning är vi väldigt många).
Vi ser ett syfte i att behålla den viktiga gymnasieskolan för hörselskadade där eleven själv får välja vilket språk som ska användas främst. Där tekniska hjälpmedel är en självklarhet och där eleven (i många fall för första gången) får ett fungerande socialt liv.
Det pratas mycket om valfrihet dessa dagar, och om detta förslag går igenom har valfriheten för elever med hörselnedsättning minskat radikalt. Det finns då bara ett alternativ, att läsa integrerat i hemmakommunen, och många av oss vet att det inte leder till en likvärdig utbildning.
Under 2013 kommer Unga Hörselskadade att fokusera vårt påverkansarbete på temat Utbildning. Vi kommer då att på olika sätt kämpa för en likvärdig utbildning för hörselskadade och döva.
Anna Kain Wyatt
torsdag 13 december 2012
Funktionalitetsnormen är ett glastak för unga med funktionsnedsättning
Ungdomsstyrelsen rapport Fokus 12 med syftet att undersöka levnadsvillkoren för unga med funktionsnedsättning är lika viktig som horribel att ta del av. Rapportens nedslående resultat inom utbildning, arbetsmarknad och psykisk hälsa är självfallet en besvikelse att läsa. Att unga med funktionsnedsättning i fem gånger så hög grad är missnöjda med sina liv är fullständigt oacceptabelt. Dock menar vi att ovanstående är symptom för en större sjukdom. För att uppnå en långsiktig förändring är det nödvändigt att samhället börjar diskutera utifrån något som vi väljer att kalla ”funktionalitetsnormen” och avvikandet från densamma.
Rapporten visar på resultat som är minst sagt oroväckande, men ändock inte förvånande. Resultatet visar tydligt att grundläggande rättigheter som utbildning, arbete och hälsa är åsidosatta och långt ifrån en självklarhet för personer med funktionsnedsättningar.
Det kanske viktigaste av allt som måste bekämpas i arbetet mot diskriminering av personer med funktionsnedsättningar är enligt oss den norm som förutsätter alla människors likvärdiga funktion. Alla människor har alltså två ben, två armar, ögon att se med, öron att höra med osv. Utifrån denna föreställning skapar vi sedan system och konstruktioner.
Funktionalitetsnormen i samhället tror vi även kan förklara de höga siffror av psykisk ohälsa som visas i rapporten. På grund av att personer med funktionsnedsättningar bryter normen om funktionalitet ses de som annorlunda människor och utsätts därför för hot, mobbning och kränkningar. En tredjedel av ungdomar med funktionsnedsättningar upplever sig ha blivit mobbade, vilket leder till ökad otrygghet, att jämföra med en av tio bland unga utan funktionsnedsättning. Detta är siffror som inte går att skyffla under mattan utan stärker bilden av att något måste åtgärdas!
För att bryta denna norm behöver vi förändra samhällets syn på människan. Vi måste acceptera att alla människor inte ser likadana ut och inte fungerar på samma sätt utan tvärtom kan vara väldigt olika. Vi behöver således skapa ett samhälle som kan ta emot och göra plats för alla, där alla accepteras på lika villkor.
Alla människor behöver beskådas med en nyanserad blick där de ses i sin helhet med starka och svaga sidor. Vi i den samlade funktionshinderrörelsen har ett viktigt ansvar att förmedla denna människosyn och det är med denna människosyn vi kan skapa ett samhälle där rättigheter också är självklarheter för alla medborgare. Därför vill vi uppmana våra ledande beslutsfattare att inte fastna i de små lösningarna utan istället vidta åtgärder som syftar till aktiv samhällsförändring! Detta är en nödvändighet för att kunna lösa den systematiska diskriminering som idag förekommer i Sverige.
Självfallet är det viktigt att arbeta med kortsiktiga lösningar på den problematik som Ungdomsstyrelsen pekar ut för att förbättra levnadsvillkoren för unga med funktionsnedsättning. Men, för att verka för en långsiktig och hållbar framtid där samhället utvecklas och förebygger diskriminering måste denna syn på människan skifta, synen på funktionalitetsnormen måste ändra karaktär.
Först då har vi behandlat sjukdomen som finns i samhället, inte enbart symptomen!
----
Tobias Holmberg
Förbundsordförande Förbundet Unga Rörelsehindrade
---
Jacob Larsson
Förbundsordförande Unga Synskadade
---
Erika Sohlberg
Förbundsordförande Unga Allergiker
---
Sophie Brömster
Förbundsordförande Svenska Celiakiungdomsförbundet
---
Johan Steirud
Förbundsordförande Unga Funkisar
---
Anna Kain Wyatt
Förbundsordförande Unga Hörselskadade
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

