Luxemburg - Sluttankar

Hearingen avslutades officiellt i fredags kväll men de flesta av oss umgicks även på middagen och igår.

Det har varit otroligt skönt att komma hem till min egna säg men samtidigt så längtar jag tillbaka så otroligt mycket och hade gärna stanna några dagar till. Det handlar inte så mycket om självaste platsen (men inget ont om Luxemburg!) utan snarare det här att vara omgiven av och lära känna alla dessa otroligt motiverade och engagerade människor! Både deltagarna från alla länder men också alla dessa fantastiska människor jag mött inom EA, och sist men inte minst, mina nyfunna vänner bland moderatorerna, samt Marina, den andra impressionisten. Om jag ska säga något om mitt helhetsintryck från hearingen så skulle jag säga att jag tycker den har varit galet givande, rolig, spännande, nervkittlande nervöst, erfarenhetsgivande, coolt, och väldigt bra.

Vissa saker hade kunnat förbättrats, exempelvis galamiddagen, men annars så har jag tyckt att hearingen varit väldigt tillgänglighetsanpassad. Men jag kan bara säga det utifrån mitt eget perspektiv, jag har ingen aning om hur andra deltagare upplevde det eftersom det finns lika många perspektiv som deltagare. Men jag upplever att de verkligen försökt göra det så tillgängligt som möjligt för alla. Galan var snarare ett stort undantag än en norm. Förhoppningsvis kommer de återkoppla angående tillgängligheten för att utvärdera hur de kan göra det bättre tills nästa gång.

Jag känner att jag inte på långa vägar är klar här, och jag hoppas att jag kommer få träffa dessa fantastiska människor fler gånger! Cor Meijer sa, "maybe we'll see you again.", och log.

Innan jag rundar av min bloggperiod så skulle jag vilja ventilera, nämna och skriva om vissa saker som jag tänker kring den här hearingen.

En stor skillnad från förra hearingen är att en av deltagarfrågorna handlade om ifall deltagarna kände till ideella intresseorganisationer inom funkis-sektorn i sina hemländer. Organisationerna nämndes också mer i diskussionerna. Att tacka för detta har vi Norge som lyft frågan. Så en STOR eloge till Norge!! Jag tror definitivt att det här är en rätt väg att gå, att man precis som Norge en gång lyfte, samarbetar mer med ideella intresseorganisationer. Det är ju VI som vet mest om oss själva!

En annan sak som jag tänkt mycket kring är, vilka funktionsnedsättningar är representerade och varför? Syftet är att ha med unga med olika sorters funktionsnedsättningar eftersom man vill ha FLER perspektiv. Men trots detta finns en klar majoritet av vissa funktionsnedsättningar. Utifrån min uppfattning så fanns där många deltagare med hörselnedsättningar, bara ett land med döva (förra gången såg jag ingen döv, men huruvida det var så vet jag inte). Jag upplevde också brist på deltagare med ADHD. Vid förra hearingen så frågade jag en medarbetare varför inte det fanns döva med. Hen sa att ja, det är ju en kostnadsfråga med alla extra tolkar och även lite mer problematiskt med direktkommunikationen. Jag vill förtydliga att jag är säker på att denna uppfattning inte delas av European Agency. Självaste urvalsprocessen ställer mig frågandes, hur går den egentligen till? Är urvalsprocessen exkluderande i sig när varje land själva får välja vilka de ska ta med?

I uppföljningskonferensen 2012 som jag deltog i (och skrev om; http://uhbloggar.blogspot.se/2013/11/konferens-i-goteborg-om-inkludering-i.html) så tryckte jag på att jag ansåg att de måste ha med FLER unga i uppföljningsprocessen. Jag sa att jag tyckte att de skulle samarbeta med intresseorganisationer eller ha representanter med olika funktionsnedsättningar för att kunna se till att efterprocessen fortfarande skulle ha ett ungdomligt perspektiv. Det som kom upp då från två – tre deltagare i konferensen var att, ja, fast det blir ju svårt med Attention. (Riksförbundet Attention är en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) så som ADHD, Aspergers syndrom/Autismspektrumtillstånd (AST) och Tourettes syndrom.)

Det får mig att undra, är detta synsätt utbrett? Tänker man verkligen så att unga med vissa funktionsnedsättningar är enklare att ”hantera” och samarbeta med än andra? Varför upplever jag att jag mött så många som har detta synsätt. Kanske borde man inom denna politiska genre granska sig själva. Kanske har jag fått allt om bakfoten. Om någon sitter på svaren, eller vill diskutera saken så maila mig väldigt gärna på elin_korall@hotmail.com.

På tal om det här med delaktighet i efterarbetet. Under självaste plenary session så lyftes så ofta upp att unga VILL vara delaktiga under hela processen, att unga vill vara med i politiken, vill säga sitt i beslutsprocesser och mottot ”Not about us without us” kom upp ett flertal gånger och användes dessutom vid ett tillfälle av Cor Meijer, ”the agency director”. Men sedan när de ledande i organisationen rundade av och pratade om efterarbetet så lyste detta med sin frånvaro. Vart tog ungas delaktighet vägen? Jag räckte upp handen och frågade om hur de hade tänkt ta med ungas perspektiv i efterföljande processen.

Det blev tyst.

Mer tystnad.

Till slut så hänvisade Cor Meijer till en medarbetare, Victoria Soriano som berättade att när ett utkast gjorts så skulle det skickas till deltagarna så att de kunde ge sina perspektiv.

Men jag skulle vilja säga att... nä, det räcker inte!! Vad jag skulle önska vore att man utsåg en arbetsgrupp av unga som skulle jobba tillsammans med European Agency under självaste sammanfattnings- och tolkningsprocessen. Efter plenary session kom ett flertal personer fram och gav mig cred för frågan. Och som Agneta Gustafsson från SPSM sa till mig efteråt, det är BRA att vara jobbig ibland!

Under plenary session så kom det även upp frågor från unga som frågade hur det var menat att man som ung skulle fortsätta processen hemma? Ideella organisationer kom fram (HEJA NORGE!), och det nämndes även att man kunde se till att sprida informationen och engagemanget härifrån genom respektive informationskanaler. (Den här bloggen är en del av mina kanaler).

Men det finns en idé som jag hört under de konferenser/hearingar jag varit med på som jag verkligen fastnat för, som även Cor Meijer lyfte upp. Möjligheten att ha hearingar även lokalt, på nationell nivå för att kunna göra ungas röster hörda även där.

Personligen så tycker jag att självaste upplägget för hearingen, idén, och hur den fungerat, har varit ett otroligt bra verktyg för att lyfta ungas perspektiv. Det finns saker som kan förbättras, bland annat de saker jag nämnde ovan, men självaste grundkärnan tycker jag är fantastisk! Finns det ens liknande i Sverige som anordnas av statlig myndighet? Där man samlar unga med olika funktionsnedsättningar från hela landet, lyssnar på deras perspektiv, svar, tankar och förhoppningar om framtiden och skapar ett samarbete och underlag för hur man ska fortsätta jobba i framtiden. Nä. Åtminstone inte vad jag vet. Vad jag känner till är det otroliga engagemang som ideella funkis-organisationer visat i Sverige.

Så, SPSM och Greger Bååth, när är det dags för Sverige att lyfta ungas röster på högre politisk nivå?

/Elin Korall

(elin_korall@hotmail.com)

p.s mina impressions kommer definitvt upp senare i veckan! d.s

Jag kör intervju!

Syntolkning. Jag sitter i en blå fåtölj. Är finklädd (svart kavaj och vit klänning), framför mig står en kameraman med stor kamera, en ställning med en lampa/strålkastare, och en kvinna sitter i en blå fåtölj vars rygg är vänd mot kameran.

Jag och min fantastiska co-worker, Anthoula, definitivt bästa människan jag träffade! 

Syntolkning. Selfie med Anthoula, I bakgrunden har vi plenary session, en stor sal med stor yta i mitten och massa bord/stolar i halvcirkel. Det står också en man i bakgrunden som pratar i telefon.

Jag och Marina, den andra impressionisten.

Syntolkning. Bild på oss när vi sitter på våra platser i plenary session. Jag sitter framför mikrofonen och har även på mig en hörselslinga, svart kavaj och vit klänning. Marina har på sig sin namnlapp och en marinblå klänning.

En bit av anpassningen. Skärmar vid varje bord där talaren är i fokus. Perfekt för läppavläsare och personer med synnedsättning!

Syntolkning. Marina sitter och tittar på en platt skärm som sitter ihop med bordet. På skärmen är Gil Steinbach som talar. 

En bit av anpassningen. Texttolkning.

Syntolkning. Bild på en stor bildskärm på väggen på ena sidan av plenary session. Svart bakgrund, grön text.

En bit av anpassningen. Teckentolkning.

Syntolkning. Två teckentolkar sitter på varsin stol framför ett Finlands deltagare (mellan deltagarna och "huvudbordet", deltagarna i sig sitter bakom sina bord.

Jag och de två moderatorerna som jag blev bäst vän med. Thorodur från Island och Alexandra från Tyskland.

Syntolkning. Vi står på rad och håller om varandras axlar framför en ljusblå vägg med diskreta stjärnor. Bakom oss är också en mörkblå trappa. Jag ahr en vit klänning och svart kavaj. Thorudur står i mitten, svart jacka, jeans, grå skjorta. Alexandra står till höger. Grön sjal, marinblå kavad, vita byxor.

Sveriges fantastiska ungdomsdeltagare, Tova och Emily, som BÅDA vågade tala under plenary session. Så otroligt modigt. :D Och deras moderator avslöjade att de diskuterade bra och hade bra tankar. Här har vi nästa EU - politiker!

Syntolkning. Båda sitter vid deras bord. Tova, svartvit randig tröja, sitter i bakgrunden över sin braille-läsare och Emily, svart tröja och orange kofta, sitter närmare kameran och skriver i sitt block.