Det finns inte ett svar på hur man inkluderar unga med funktionsnedsättning, det finns lika många svar som det finns individer med funktionsnedsättning.

Nu är resan över för min del, jag håller på att somna av utmattning på tåget. Det har varit en intensiv dag med många diskussioner och den kunskap som alla delade med sig var enorm!

Först och främst vill jag säga att det bemötande jag fått har varit fantastiskt och de människor jag har mött har haft en bra syn på inkludering och funktionsnedsättningar. Folk har använt mikrofon väldigt bra trots att det inneburit mycket bärande av mick mellan person till person. Mitt perspektiv som ung har verkligen tagits till vara på bästa sätt och många har varit intresserad av ett ungt perspektiv.

Mycket av diskussionerna har kretsat kring hur man ska inkludera barn och unga med funktionsnedsättning i den ”vanliga” skolan på bästa sätt. Det har pratats mycket om;

Synvändan och attityder

För att kunna bemöta barn och unga med funktionsnedsättning är det väldigt viktigt att ha ett öppet perspektiv, att se individen och inte funktionsnedsättningen. Vi har även diskuterat mycket om att man ska fokusera på vad barnen KAN, inte vad de inte kan göra. Genom att ha en positiv syn på individen kan man utmana individen att utvecklas på sina egna villkor. Det här med förändra synvändan och attityder hos andra människor, anser många av oss vara vår största utmaning.

Kunskap, Kommunikation och delaktighet

För att lärare, beslutsfattare och alla kring dessa barn och unga ska ha rätt synsätt gäller det att man sprider kunskap om hur olika funktionsnedsättningar fungerar. Och även sprida kunskap om vart man kan vända sig för stöd och rådgivning.

För att sprida kunskap och även ta del av andras kunskaper och erfarenheter krävs en kontinuerlig och bra kommunikation mellan alla parter. Det viktiga är att inte glömma bort individen själv, för vem vet mest om hur hen fungerar om inte hen själv? Det är viktigt att ha en bra och öppen kommunikation med individen för att tillsammans forma en vardag som fungerar. Det är viktigt att göra individen själv delaktig i sin inkludering.

Några frågor som jag funderar över som jag ännu inte fått svar på är, vill verkligen alla unga med funktionsnedsättning inkluderas i den ”vanliga” skolan, dvs. har de blivit tillfrågade? Och vilka funktionsnedsättningar ska inkluderas i den ”vanliga” skolan? 

Både ordet ”funktionsnedsättning” och ordet ”inkludering” är såpass breda att det kan vara svårt att definiera vad man strävar emot och vad man egentligen menar. Förhoppningsvis kommer dessa frågor få svar genom ett fortsatt samarbete med SPSM.

Många diskussioner jag fört med deltagare har just handlat om, hur gör man unga delaktiga i inkluderings-processen och i de projekt som pågår?

På slutet när anordnarna sammanfattade dagen blev jag ombedd att berätta vad jag fått för intryck av dagen. Jag betonade det viktiga att ta vara på de kunskaper, erfarenheter och åsikter som vi unga med funktionsnedsättning har. Vi vill bli involverade i beslut som rör oss. Jag var den enda representanten från unga med funktionsnedsättning och jag kan absolut inte representera alla funktionsnedsättningar. Jag har inte en aning om hur det är att ha en neuropykiatrisk funktionsnedsättning, eller vilka anpassningar man behöver göra för en person med rullstol. Det finns inte ett svar på hur man inkluderar unga med funktionsnedsättning, det finns lika många svar som det finns individer med funktionsnedsättning.

Jag har även blivit tillfrågad om hur man kan göra det på ett konkret sätt. Mina förslag har exempelvis varit att man tar kontakt med de organisationer som finns för unga med funktionsnedsättning idag. Dessa ideella organisationer är fantastiska kunskapskällor och har mycket att bidra med. Jag föreslog också att man kunde ha en konferens för unga parallellt med denna konferens. Att om man kan skapa ett forum även för unga representanter från olika länder med olika funktionsnedsättningar parallellt med det forum som redan finns mellan myndigheter och beslutsfattare så skulle man kunna samköra dessa för att skapa ett viktigt och kontinuerligt kunskapsutbyte.

Jag är tacksam för att jag fick delta på denna konferens, jag har lärt mig oerhört mycket och jag har fått mycket positiv feedback. Flera representanter från olika länder har berättat att de insett att det krävs mer inblandning av unga för ett hållbart inkluderingsarbete. Jag är glad över att jag lyckats skapa nya tankesätt hos så många.

Även om jag var den enda representanten från de ungas sida så är jag glad över att SPSM har tagit det steget mot ett mer inkluderande inkluderingsarbete. Jag ser fram emot hur detta kommer utvecklas i framtiden och förhoppningsvis har vi i framtiden ett forum där unga kan vara med i de processer som rör unga.

Precis som någon sa i en diskussion vi hade. Inkludering är inte ett svar i sig utan det är snarare en process mot ett samhälle där alla kan vara delaktiga.

/Elin Korall