Jag heter Saurab Thapa och är 22 år gammal. Enligt mina föräldrar har jag alltid hört dåligt och jag använder idag hörapparater. Jag bor i Chovar med mina föräldrar och två systrar. Vi har en liten butik där vi säljer mat och te. Hela familjen är beroende av inkomsterna från försäljningen, men tyvärr är de ganska låga. När jag får lite tid över tittar jag på TV eller hjälper mina föräldrar i hushållet. Det är tufft att höra dåligt. Folk blir ofta irriterade när de behöver upprepa något de sagt, och jag mår inte bra när folk skäller på mig. Förut besökte jag ofta sjukhuset för att få hjälp med min hörselskada. När jag äntligen kom i kontakt med NAHOH kände jag att det var så skönt att träffa andra med hörselskada! Tidigare har jag känt mig väldigt ensam. Mötet med NAHOH gav mig engagemang att genom organisationen arbeta för att förbättra livet för andra med hörselskada i Nepal. Jag förstår att det inte är möjligt att åstadkomma förändring på egen hand, men hjälps vi åt inom organisationen kan vi göra mycket.
NAHOH har ett hörcenter dit du kan komma och undersöka hörseln. Vi besöker även skolor och mindre samhällen. Genom projektet har vi fått möjlighet att genomföra en grundläggande utbildning i mänskliga rättigheter vilken jag deltog på. Innan utbildningen visste jag inte att FN hade en konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det är inget vi får lära oss i skolan eller av samhället. Nu vet jag vilka rättigheter och behov jag har. Vi har även haft en workshop där vi arbetat med att formulera NAHOH:s vision, ändamål och värderingar. Just nu genomför NAHOH två teckenspråks-utbildningar parallellt, en för NAHOH:s medlemmar, och en för hörande familjemedlemmar. Min lillasyster är med i gruppen för familjemedlemmar, och vi har redan märkt en förbättring i kommunikationen hemma. I alla fall i kommunikationen mellan mig och min syster. Projektet hjälper oss som har en hörselskada att hitta alternativa vägar för att komma runt svårigheter vi har i våra liv.
För en tid sen var det några kraftiga jordbävningar i Nepal. Det var en hemsk upplevelse för mig, min familj och hela byn! Vi var inte förberedda och jag satt inne och tittade på TV när det första skalvet kom. Vi sprang ut till en öppen plats, fick bo i tält och blev kvar länge då vi var rädda att få något över oss i efterskalven. Det här är det värsta jag någonsin upplevt! Vi har flyttat tillbaka till vårt hus, men vår grannby som mestadels bestod av gamla hus är nu helt förstörd. Folk bor i tält och jag blir så ledsen när jag ser förödelsen.
Jag vet inget om livet i Sverige. Men jag tror att livet i Sverige är lättare än livet i Nepal. Då vårt projekt finansieras av en svensk myndighet tror jag att Sverige är ett mer utvecklat land än Nepal.
Jag vill tacka UH för ert stöd till NAHOH vilket innebär stöd till oss med hörselskada i Nepal. Med er hjälp har jag lärt mig bland annat om mänskliga rättigheter, organisations-uppbyggnad och teckenspråk, något som inte hade varit möjligt om vi inte hade haft ett projekt.
Tack så mycket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar