Sanningen om att inte vara som alla andra och att acceptera det: del 1

Det började för många år sedan när jag var liten och sade: ”sa du?” så pass ovanligt många gånger att det fick mina dagisfröknar och föräldrar att inse att något inte stod rätt till. Beslutet togs att jag skulle besöka en öronläkare för att kontrollera min hörsel. Det påpekades då att jag hade haft ett konstant lock för öronen och jag lades in på operationsbordet för att tillsätta nya rör. Varpå läkaren kommer in och säger – ”STOPP! Här skall ingen operation göras, då det inte behövs. ”
 
Det blev istället bekräftat att jag hade en medfödd hörselskada. Processen om att träffa en audionom började och det visade sig att jag hade en lätt till måttlig hörselnedsättning som efter olika hörseltester ledde till att jag fick en hörapparat. Inte heller vilken som helst, Jossan fyra år valde en rosa glittrande hörapparat. På dagis gjorde det mig och min dåvarande bästa vän speciella och annorlunda jämfört med de andra barnen. Vi båda var korta till växten; jag med hörapparat och hon med runda glasögon. Att vara stolt över mitt funktionshinder var något som snabbt kom att ändras och så fort jag började i förskolan på en ny skola blev jag en ”stor” flicka som inte längre ville vara annorlunda. Här började resan om att anpassa mig i skolmiljö, bland vänner och i samhället utan att öppet berätta om mitt funktionshinder utan istället låtsas vara som alla andra. En kamp som lett till att jag fått betala ett rejält pris.
 
Trots detta var mina föräldrar noggranna med att meddela grundskolan om min hörselskada och hörselvården togs dit för att informera mina lärare och resurser sattes in. Allt för att underlätta min skolgång, trots att jag inte använde hörapparat. Bland vänner var det endast min bästa vän i skolan som visste om detta och även hon fick vara med på olika möten jag hade med hörselpedagogen i skolan, något som jag tyckte var väldigt pinsamt – att vid vissa tillfällen, exempelvis på en rast någon gång i månaden träffa hörselpedagogen. En fördel var att lärarna alltid gav mig plats längst fram i klassrummet vid obligatorisk placering, något som bidrog till att jag klarade mig bra och gick ur grundskolan med mycket bra betyg utan användande av hörapparat. Engelskan var det enda ämne där jag på högstadiet började stöta på hinder. Ett nytt språk som till en början flöt på bra, men så fort det krävdes att man hörde tal på film och ljudövningar blev det betydligt mycket tuffare för mig.
 
Vid varje tillfälle som det var dags att besöka Sahlgrenska sjukhuset dök ångesten upp och jag blev påmind om min hörselnedsättning och att jag inte var som normen. Mamma och pappa fick tvinga med mig och nästan locka mig med någon form av belöning efteråt. Jag tyckte så mycket om skolan och dessa besök var alltid under skoltid, jag kunde missa någon intressant lektion och var därför rädd att hamna efter. Annars flöt vardagen på som vanligt och jag hittade snabbt mina knep för att verka vara som vilken tjej som helst utan några ”problem”. Allt ifrån att läsa på läppar och undvika att vara med på viskleken till att vid övernattning med vänner berätta att så fort lampan släcktes, så kommer jag somna direkt. Jag blev så skicklig på dessa knep att ingen kunde genomskåda mig och upptäcka min hörselskada.