Min historia

Hej! Linn Wikström Larsson heter jag. Jag blev tillfrågad om att berätta min historia i UH;s blogg. Så, här kommer den.

Jag tycker att barn med diagnoser (ADHD/DAMP, Asperger, Autism, ADD) ofta blir missförstådda i skolan. Ingen tillgodoser deras behov av hjälp. Jag har själv egen erfarenhet av det.

Jag är 21 år gammal, fyller snart 22. Jag har en ADHD/DAMP-diagnos, men förutom det så har jag också en grav hörselnedsättning. Jag har en syrebristskada sen födseln, och konsekvenserna av det blev en hörselnedsättning och den här diagnosen. Dessa funktionsnedsättningar i kombination är definitivt inte roligt. Som ni säkert känner till så är de här diagnoserna en förfortning av ett namn. ADHD står för Attention-Deficit-Hyperactivity Disorder, och damp är en förkortning för Deificit in Attention, Motor control and Perception.

Problemen som uppstår vid en sån här kombination av funktionsnedsättningar är ganska stora. Och nu kommer jag berätta mitt exempel på det.

Jag har en senorineural hörselnedsättning, och detta innebär då att den kan vara medfödd eller en komplikation efter förlossning. Jag är också ljudkänslig, just det vet jag inte vad det är orsakat av, men troligtvis diagnosen som spelar in.  På höger öra hör jag baser och diskant, men på vänster öra hör jag ingen diskant alls, inte ens med hörapparat. Efter 17 år med utprovningar av hörapparater hittade jag rätt, och dom har jag haft i tre år idag.

Under mina första år bodde jag i Norrbotten, där fanns det ett dagis med en avdelning för hörselskadade. Sen gick jag 6-årsgrupp på Björklundaskolan i Piteå, och när jag skulle börja klass 1 så flyttade vi till Härnösand, där det fanns en specialskola för döva och hörselskadade. Där började mina svårigheter märkas. Jag hade dålig koncentration, fick lätt aggressionsutbrott, och extrema minnessvårigheter (vilket jag fortfarande har idag). Lärarna märkte att det var något fel och pratade med mina föräldrar, som också märkt det. De kontaktade BUP, och en utredning inleddes. När väl utredningen var klar så visade sig att jag hade DAMP.

Vi satte igång med insatser i skolan ganska snabbt efteråt med hjälp av DAMP-teamet i Härnösand, som informerade skolledningen och lärare. Jag tog på mig att informera min klass. Trots det blev jag missförstådd, inte av lärarna utan av eleverna. Lärarna var väldigt duktiga på att anpassa sig och lyssna på teamet som berättade vilka svårigheter jag hade. Men eleverna hade lite svårare att förstå. Jag fick ofta utbrott och det ledde till att klassen blev rädda för mig. Med åren mognade jag såklart, och fick mindre och mindre utbrott, och till slut vågade de sig fram igen.

När jag skulle börja klass 9 så beslöt min familj sig för att vi skulle flytta till Örebro, där det fanns ett gymnasium för döva och hörselskadade. De tänkte att det skulle vara bra för mig att känna till staden innan jag började gymnasiet. Det var en omvälvande förändring för mig, en otroligt svår tid. Jag skulle lämna det trygga jag hade i Härnösand och återigen ta allt det här med mina svårigheter igen, jag orkade bara inte med det. Mina föräldrar är väldigt måna om mig, de informerade skolan om mina svårigheter förutom hörselskadan. Ett möte med lärarna blev det också där jag själv fick berätta hur det är att ha min diagnos.

Trots informationen fick jag ingen hjälp. Jag hade svårt att komma in i gruppen, tog ett år för mig. Jag var väldigt ensam första året. Jag kände mig inte förstådd av lärarna och mina betyg blev allt sämre trots insatser från föräldrar och information till lärarna en andra gång. Så, de sista åren var hemska, jag gick 10-årig grundskola.

Sen började jag gymnasiet. Då trodde jag att det skulle bli bättre, att folk skulle förstå mig mer. Men ack så fel jag hade. Ingen lärare lyssnade på  mig. När jag hade min första lektion i alla ämnen så satte jag mig ner med varje lärare och berättade vilka problem jag hade och vilken hjälp jag behövde. De sa att de uppskattade det, men ändå hände ingenting. Aldrig förr hade mina omdömen/betyg varit sämre, jag var nära att få IG i svenska något som är ett av mina bästa ämnen. Klasskompisarna förstod inte riktigt heller, de tyckte att jag hade det bra som det var. Så var det ju inte. Jag mådde psysiskt dåligt, hann inte med läxorna förstod inte instruktionerna. Till slut ville jag inte ens gå i skolan.

Då fick mamma nog. Hon kontaktade psykiatriska mottagningen för döva och hörselskadade i Örebro och fick så småningom kontakt med habiliteringen, och efter några möten beslöt vi oss alla för att hålla i ännu en information med alla lärare, där jag själv fick beskriva mina svårigheter. Det var ett jobbigt möte, jag bröt nästan ihop. Jag tyckte det var hemskt att ingen förstod, ingen ville hjälpa. Och som jag kämpade med skolan! Jag fick många reaktioner, positiva. Jag fick beröm för att jag vågade ställa upp och berätta såhär. Jag har alltid varit öppen med mina svårigheter, skäms inte ett dugg för att tala om det. Under andra året på gymnasiet fick jag börja med Concerta, en medicin som innehåller metylfendidat, ett amfetaminliknande ämne. Doserna är väldigt olika, men som mest har jag ätit 36 mg (och det äter jag idag också).

Efter det mötet blev det mycket bättre. Lärarna vågade ta för sig, fråga, och diskutera strategier med mig. Jag hade aldrig drömt om bra betyg, jag trodde inte jag skulle få det. Men jag fick toppbetyg i många ämnen.

Idag bor jag i Fagersta med min sambo. Jag har haft några jobb, men p.g.a. mina svårigheter har jag inte fått fortsätta. Idag är det mest minnessvårigheterna som är jobbiga, något som jag jobbar på idag tillsammans med en arbetsterpaeut. Jag äter Concerta 36 mg, en ökning är inte aktuell just nu, men det kommer att komma. Concerta har jag ätit lite av och till, det har funnits perioder då jag inte behövt det. Idag tror jag att jag behöver det mer än någonsin, för nu ska jag in i arbetslivet.

Men vad är då meningen med mitt inlägg här? Jo, jag vill börja föreläsa. På uppdrag av SPSM (specialpedagogiska skolmyndigheten) fick jag genomföra en föreläsning i Västerås som handlade om just hörselnedsättning. Jag tog också med lite av ADHD också, men fokuserade på hörselskadan. Jag fick mycket gehör, och jag trivdes verkligen med det. Jag vill att fler ska veta hur det är att ha ADHD, och att ha dubbelt handikapp, och såklart, hur det är att ha en hörselnedsättning. Jag vill inte att man ska behöva fråga skolan om hjälp, jag vill att det ska vara självklart med insatser då någon får en diagnos. Och, framförallt, jag vill öka förståelsen för hörselnedsättningar och diagnoser. 

Och jag hoppas att jag lyckas.

Tack för mig.
Linn Wikström Larsson

Vill ni kontakta mig, mejla mig då på llmwl@live.se.

Hur blev jag medlem #3

Idag har vi en berättelse från Mathias Malmström hur han blev medlem i Unga Hörselskadade!

"Det började för många år sedan när jag var runt 13 års åldern jag gick integrerat i skolan och mina föräldrar tyckte att det vore kul för mig att få träffa andra hörselskadade i Stockholm och på den vägen tog dom med mig och introducerade mig för Hisus, Jag blev en väldigt aktiv medlem inom Hisus  och spenderade nästan alla mina fredagar där och fick en stor umgängeskrets genom deras aktiviteter. Sedan flyttade jag till Örebro för att läsa på RGH och då tappade jag kontakten med Hisus vilket var ganska naturligt då man bodde i en annan stad. Men jag glömde aldrig de goda minnena från alla kollon och de vänner man fick tack vare dom, och jag visste redan då att jag på något sätt ville ge tillbaka och få andra hörselskadade att uppleva samma underbara saker som jag fick göra.  När jag tillslut flyttade hem till Stockholm efter att ha pluggat i först Örebro och sedan Luleå så nämnde min barndomsvän från Alvikskolan att han satt med i UH's styrelse. 

Genast kände jag att detta var chansen jag tänkt på flera år innan och nu var min tur att på allvar engagera mig för att se till så UH finns kvar så alla andra barn och ungdomar kan få njuta av deras aktiviteter såsom jag kunde göra under min uppväxt."

Hur jag blev medlem #2

Idag fortsätter vi med Emelie Gustafssons berättelse:

"Jag har varit hörselskadad sedan födseln, men den uppdagades inte förrän jag var sex år. Mina föräldrar började dra i alla tänkbara trådar för att skapa de bästa förutsättningarna för mig. Bland annat hittade de, via min hörpedagog, information om Unga Hörselskadade. Sedan den dagen har jag varit medlem.

Som yngre gav UH mig en samhörighet med andra barn och ungdomar som också levde med en hörselskada. Genom UH fick jag nya vänner, jag fick möjlighet åka på roliga aktiviteter och dessutom fick jag lära mig teckenspråk! Att ha varit med i UH har varit berikande på många sätt, både för mig och min familj.

Idag är jag 24 år och (självklart) fortfarande med i UH. För mig är det viktigt att medverka till en värld där unga hörselskadade kan mötas och utbyta erfarenhet, få kunskap och känna gemenskap. Genom mitt medlemskap i UH kan jag, tillsammans med andra unga hörselskadade, bidra till att Vi får bättre möjligheter i livet!"

Hur blev jag medlem #1

Här på bloggen kommer framöver publiceras korta berättelser från våra gamla och nuvarande medlemmar om hur och varför de blev medlemmar. Tanken är att vi ska ta med oss dessa tankar in i 2013 och arbetet med medlemsrekrytering.

Först ut är Erik Lindh:

"Min hörselskada upptäcktes när jag var 12 år och först när jag var 18 år fick jag för första gången träffa andra hörselskadade i samma sits. Detta var på en av UH:s ungdomskonferenser som jag blev tipsad om av min audionom. Det var en obeskrivligt härlig känsla/lättnad att få se att man inte var ensam, det fanns andra som hade det likadant. Därför tycker jag att det är så (livs)viktigt att UH finns: för att hörselskadade människor ska får träffa andra hörselskadade människor som kan visa att det inte alls behöver vara så hemskt att man inte hör allt."

Vill du bidra med din berättelse? Maila mig på anna.kain.wyatt[a med snabel]uh.se

Rätten till likvärdig utbildning

Vi är alla olika, har olika hårfärg, olika intressen och i det här fallet, olika hörsel. Jag har något som kallas en medelmåttig hörselnedsättning.

Idag gjorde jag ett test på hörselvården (”Nu hör du xxx”) ni kanske känner igen det? Min audionom var mycket nöjd med resultatet, jag lyckades höra och i många fall gissa mig till ca 60 procent av orden. Superbra tyckte jag också, speciellt då jag utan hörapparater endast hörde 30 procent av orden. Ett par hörapparater fungerar inte som de flesta glasögon, du sätter på dig dem och sen är det bra. Med hörapparater har jag fortfarande en hörselnedsättning, jag hörde endast 60 procent av orden.

Vart vill jag komma med detta? Jo, rätten till likvärdig utbildning. Det fungerar inte att sätta på ett barn ett par hörapparater och sedan förvänta sig att det per automatik ska gå bra i skolan. Det är så mycket annat som spelar roll, ljudmiljö, hur lärarna pratar, hur mycket de andra i klassen pratar, om du har lätt för att läsa på läppar osv. Vi är alla olika och två personer med en liknande hörselnedsättning kan klara sig helt olika ute i skolan.

Något som diskuteras mycket är om elever med funktionsnedsättningar ska integreras i den ”vanliga” skolan eller om de ska gå i specialskolor. I många fall är det en berättigad fråga enligt mig, varför ska en elev som använder rullstol inte gå i den närmaste skolan precis som sina grannar? Att sitta i rullstol påverkar inte inlärningsförmågan i undervisningen eller kommunikationen med klasskamraterna. 

Att ha en hörselskada kan däremot påverka inlärningsförmågan.  Inte det att vi är mer trögtänkta än någon annan, men det är svårt att ta till dig undervisningen om du inte hör vad läraren säger. Det är svårt att vara delaktig i det sociala livet om du inte kan höra dina klasskamrater. Den absoluta majoriteten av elever med en hörselskada läser integrerat med hörande eleven, men det finns en grupp som inte gör det.

Jag har hela min studietid studerat integrerat med hjälp av hörseltekniska hjälpmedel så som hörselslinga. Trots att jag ändå kan anses ha klarat mig bra genom skolan så har jag studerat 12 år utan att höra mina klasskompisar ordentlig, jag har blivit en mästare på att gissa vad frågan från klassen var baserat på vilket svar läraren ger.

I Örebro finns ett riksgymnasium för elever med olika typer av hörselskador och ett riksgymnasium för döva. Det är en chans för de som har gått i specialskola hela sin uppväxt att fortsätta med den miljö som passar dem bäst. Det är framförallt en chans för de som har gått nio år i skolan utan att höra sina klasskamrater, utan att kunna hänga med i undervisningen, med ständig huvudvärk efter skolan, att få en studiemiljö som är anpassad för dem.  Det ger en chans för dessa elever att lära sig teckenspråk och få ytterligare ett redskap i sin kommunikation.

Som det är nu finns det en utredning som ger som förslag att riksgymnasierna för hörselskadade och döva ska läggas ner och ombildas till ett riksgymnasium för teckenspråkiga. Detta ser vi i Unga Hörselskadade som enormt problematiskt då detta utestänger många av våra medlemmar som behöver skolan allra bäst: de som inte har fått teckenspråk under grundskolan (och då du som hörselskadad elev som läser integrerat inte har rätt till teckenspråksundervisning är vi väldigt många).

Vi ser ett syfte i att behålla den viktiga gymnasieskolan för hörselskadade där eleven själv får välja vilket språk som ska användas främst. Där tekniska hjälpmedel är en självklarhet och där eleven (i många fall för första gången) får ett fungerande socialt liv.

Det pratas mycket om valfrihet dessa dagar, och om detta förslag går igenom har valfriheten för elever med hörselnedsättning minskat radikalt. Det finns då bara ett alternativ, att läsa integrerat i hemmakommunen, och många av oss vet att det inte leder till en likvärdig utbildning. 

Under 2013 kommer Unga Hörselskadade att fokusera vårt påverkansarbete på temat Utbildning. Vi kommer då att på olika sätt kämpa för en likvärdig utbildning för hörselskadade och döva. 

Anna Kain Wyatt

Funktionalitetsnormen är ett glastak för unga med funktionsnedsättning

Ungdomsstyrelsen rapport Fokus 12 med syftet att undersöka levnadsvillkoren för unga med funktionsnedsättning är lika viktig som horribel att ta del av. Rapportens nedslående resultat inom utbildning, arbetsmarknad och psykisk hälsa är självfallet en besvikelse att läsa. Att unga med funktionsnedsättning i fem gånger så hög grad är missnöjda med sina liv är fullständigt oacceptabelt. Dock menar vi att ovanstående är symptom för en större sjukdom. För att uppnå en långsiktig förändring är det nödvändigt att samhället börjar diskutera utifrån något som vi väljer att kalla ”funktionalitetsnormen” och avvikandet från densamma. 

Rapporten visar på resultat som är minst sagt oroväckande, men ändock inte förvånande. Resultatet visar tydligt att grundläggande rättigheter som utbildning, arbete och hälsa är åsidosatta och långt ifrån en självklarhet för personer med funktionsnedsättningar.  

Det kanske viktigaste av allt som måste bekämpas i arbetet mot diskriminering av personer med funktionsnedsättningar är enligt oss den norm som förutsätter alla människors likvärdiga funktion. Alla människor har alltså två ben, två armar, ögon att se med, öron att höra med osv. Utifrån denna föreställning skapar vi sedan system och konstruktioner.

Funktionalitetsnormen i samhället tror vi även kan förklara de höga siffror av psykisk ohälsa som visas i rapporten. På grund av att personer med funktionsnedsättningar bryter normen om funktionalitet ses de som annorlunda människor och utsätts därför för hot, mobbning och kränkningar. En tredjedel av ungdomar med funktionsnedsättningar upplever sig ha blivit mobbade, vilket leder till ökad otrygghet, att jämföra med en av tio bland unga utan funktionsnedsättning. Detta är siffror som inte går att skyffla under mattan utan stärker bilden av att något måste åtgärdas!

För att bryta denna norm behöver vi förändra samhällets syn på människan. Vi måste acceptera att alla människor inte ser likadana ut och inte fungerar på samma sätt utan tvärtom kan vara väldigt olika. Vi behöver således skapa ett samhälle som kan ta emot och göra plats för alla, där alla accepteras på lika villkor.

Alla människor behöver beskådas med en nyanserad blick där de ses i sin helhet med starka och svaga sidor. Vi i den samlade funktionshinderrörelsen har ett viktigt ansvar att förmedla denna människosyn och det är med denna människosyn vi kan skapa ett samhälle där rättigheter också är självklarheter för alla medborgare. Därför vill vi uppmana våra ledande beslutsfattare att inte fastna i de små lösningarna utan istället vidta åtgärder som syftar till aktiv samhällsförändring! Detta är en nödvändighet för att kunna lösa den systematiska diskriminering som idag förekommer i Sverige.

Självfallet är det viktigt att arbeta med kortsiktiga lösningar på den problematik som Ungdomsstyrelsen pekar ut för att förbättra levnadsvillkoren för unga med funktionsnedsättning. Men, för att verka för en långsiktig och hållbar framtid där samhället utvecklas och förebygger diskriminering måste denna syn på människan skifta, synen på funktionalitetsnormen måste ändra karaktär.

Först då har vi behandlat sjukdomen som finns i samhället, inte enbart symptomen!

----

Tobias Holmberg

Förbundsordförande Förbundet Unga Rörelsehindrade

---

Jacob Larsson

Förbundsordförande Unga Synskadade

---

Erika Sohlberg

Förbundsordförande Unga Allergiker

---

Sophie Brömster

Förbundsordförande Svenska Celiakiungdomsförbundet

---

Johan Steirud

Förbundsordförande Unga Funkisar

---

Anna Kain Wyatt

Förbundsordförande Unga Hörselskadade

Unga Hörselskadade söker stationsvärdar till årsmötet 2013!

För att få påverkanstorget på årsmötet att fungera behöver vi ha stationsvärdar som står vid varje station. Stationsvärdens uppgift är att svara på årsmötesdeltagarnas frågor om stationen, stimulera till diskussion, peppa den som inte kommer igång för egen motor, begränsa när samtalet drar iväg utanför ämnet samt skriftligt sammanställa det som har diskuterats på stationen. Vi brukar placera ut minst två personer på varje station så att de kan hjälpa varandra. Den 23 mars har vi utbildningsdag i Stockholm för stationsvärdar. Unga Hörselskadade står för alla kostnader i samband med utbildningsdagen. Själva årsmötet kommer att vara den 26 till 28 april.

Är du intresserad av att vara stationsvärd? Sammanställ ett mejl där du berättar om dig själv och varför du tror att just du skulle passa som stationsvärd. Vi behöver ha fått ditt mejl senast den 1 februari 2013 och du skickar det till: sabina.hedstrom@uh.se Hör av dig om du har några frågor!

Vi söker nu dig som vill jobba som ledare eller föreståndare på riksnivå 2013!

För att kunna axla din roll som ledare behöver du vara ansvarsfull, självgående, ha förmåga att ta egna initiativ och kunna lösa mindre problem som dyker upp. Du måste kunna samarbeta med andra, visa respekt för deltagarna och dina ledarkollegor samt ha en känsla för vad som är lämpligt eller inte att säga/göra. En positiv inställning värdesätts liksom förmåga till empati och integritet. Själva lägret/helgträffen är endast en del av arbetet och du behöver kunna utföra större delen av förberedelsearbetet självständigt och på distans från dina ledarkollegor.
Den som ska vara ledare inom Unga Hörselskadade verksamhet behöver ha erfarenhet av hur det är att leva med en hörselskada, antingen genom att själv ha det, eller genom att i sitt arbete, sin utbildning eller privat ha fått möjlighet att ta del av någon annans livssituation.

Meriter som inte är avgörande men som vi sätter värde på är om du har körkort, kunskaper i teckenspråk eller någon talang som är till nytta på ett läger.

Arbetet som ledare inom Unga Hörselskadades verksamhet genomförs på ideell basis och för att vara ledare inom Unga Hörselskadade behöver du vara medlem antingen i Unga Hörselskadade eller i vår Stödförening. Var beredd på att lämna in ett utdrag från Rikspolisstyrelsens belastningsregister. Följande verksamhet kommer vi att genomföra under året:

• Läger Herrfallet (Arboga, 24 till 27 juni, 6-15 år)

• Läger Höllviksstrand (Höllviken, 1 till 4 juli, 6-15 år)

• Läger Stefanosgården (Gagsmark, 1 till 4 juli, 6-15 år)

• Teckenspråksvecka (Leksand, 4 till 11 augusti, 13-30 år)

• Pröva på-helg (Sörmland, en helg i september, 16-30 år)

• Ungdomskonferens (Stockholm, 8-10 november, 13-30 år)

Vill du jobba som ledare eller föreståndare inom Unga Hörselskadades verksamhet på riksnivå? Sammanställ ett brev där du beskriver dig själv, vad du har för erfarenhet av hörselskador och varför du vill jobba på Unga Hörselskadades läger. Berätta om vilka tidigare erfarenheter (i arbetslivet eller privat) du har som är bra för en ledare, om du har körkort och om du kan teckenspråk. Du behöver skriva vilka läger/helgträffar du är intresserad av att jobba på samt om du söker som ledare eller föreståndare. För att jobba som ledare på teckenspråksveckan ställer vi kravet att du mer eller mindre kan kommunicera på teckenspråk. Vad gäller övrig verksamhet finns det inget krav på teckenspråk, men vi kommer se till att det finns minst en teckenspråkskunnig ledare på varje läger/helgträff.
Ansökan mejlas senast den 1 februari klockan 12.00 till vår organisationssamordnare på: sabina.hedstrom@uh.se Det går bra att mejla eventuella frågor till samma adress.

Det är inte säkert att vi kan erbjuda möjlighet till alla som söker att vara ledare och vi lägger fokus på att skapa en så bra ledargrupp som möjligt till varje läger.
I samband med att du skickar in din ansökan kan du notera att sista helgen i maj ska reserveras till ledarutbildning och planering i Stockholm. Unga Hörselskadade står för alla kostnader som uppkommer i samband med utbildningen.

Rekryteringskampanj

Unga Hörselskadade har idag 349 medlemmar mellan 6 och 25 år. Den 31 december förra året hade vi 491 medlemmar mellan 6 och 25 år. Anledningen till att det är viktigt att ha många medlemmar mellan 6 och 25 år är att antalet medlemmar i den åldern påverkar storleken på det statsbidrag vi får. Har vi den 31 december mycket färre medlemmar än förra året kommer det statsbidrag vi får nästa gång att vara rejält mycket mindre än sist. Ett minskat statsbidrag påverkar i sin tur vad vi har möjlighet att ha för verksamhet i framtiden och hur höga deltagaravgifter vi måste ta ut på våra läger/kurser/konferenser.


Receptet för ett lyckat rekryteringsarbete är att många är med och rekryterar. Även om varje enskild person endast rekryterar någon eller några stycken nya medlemmar så ger det om många är med och rekryterar ett bättre resultat än om endast ett fåtal rekryterar. Vi behöver alla hjälpas åt!

Du kanske tänker att om vi har 349 medlemmar mellan 6 och 25 år idag så blir det svårt att innan årsskiftet komma upp i samma antal medlemmar som vi hade den 31 december förra året. Men! Den 3o november förra året hade Unga Hörselskadade 370 medlemmar mellan 6 och 25 år. Med gemensamma krafter kom vi alltså innan årsskiftet upp i 491 medlemmar mellan 6 och 25, en ökning på 121 personer!

Vi behöver DIN hjälp!

Rekryteringskampanj

Idag drar vi igång en rekryteringsgskampanj som varar fram till den 31 december 2012. Alla som värvar minst 10 nya medlemmar mellan 6 och 25 år blir hedersmedlemmar nästa år och belönas med möjligheten att få delta gratis på valfri aktivitet på riksnivå under 2013.

Hur många nya medlemmar kan DU värva? Prova!

Personen du rekryterar blir medlem genom att fylla i sina uppgifter i Bli medlem-foldern eller på hemsidan www.uh.se . Be dem fylla i vem som rekryterat dem (ditt namn alltså). Fram till den 31 december är det gratis att bli medlem oavsett om personen i fråga har varit medlem tidigare eller inte!

Kontakta kansliet på kansli@uh.se om du har några frågor eller vill ha material!

Undomskonferens söndag

Konferensens sista dag kommer att bestå av föreläsning om HBTQ, Aleks Sigridsson från RFSL-ungdom kommer att att stå för denna föreläsningen.
Vi hoppas på en intressant föreläsning.

Ungdomskonferens 2012

Konferensen är i full gång här ute på Kärsögården.
Gårdagen bestod av kuk och fitt fakta, föreläsarna för detta var Kärleksakuten.
Det var både spännande och roligt.

Vi började lördag morgonen med en spännande föreläsning av Olle Waller från "Fråga Olle".
Han tog upp ämnet "Sexualsyn". Vi hann även med en talkshow stund när vi ställde massor av frågor till Olle.
Dagen fortsatte med Workshop tillsammans med Stjärnjouren. Då det handlade om Kärlek och respekt.
Sedan kom Leena och visade upp olika sexleksaker, en stund full med skratt.
Kvälles sista föreläsning står Mahsa för då hon kommer ta upp ämnet samlevnad i Iran.

Vår kväll kommer därefter att avslutas med filmmys eller bastu .)

Likvärdig Utbildning

För några veckor sedan medverkade jag i en informationsfilm om min grundskoletid utifrån att jag har en hörselnedsättning och har gått integrerat i vanlig skola med hörande elever. Syftet med filmen är att ge kunskap till blivande lärare och rektorer om vad en funktionsnedsättning innebär och hur dem ska bemöta elever med funktionsnedsättningar på bästa sätt.

Jag började skolan i mitten av 90-talet och mitt i friskoleboomen. Mina föräldrar hade varit snälla och ställt mig i kö när jag var 4 år till stadens första friskola som hade öppnat ett år innan jag skulle börja skolan. Jag kom in, men när de fick veta att jag behövde en liten klass och en hörselslinga sa dem Nej. Jag gick istället min grundskoletid i en kommunal skola där en hörselslinga installerades som läraren hade runt halsen. Det fanns en extra mikrofon som var tänkt att skickas runt i klassrummet, men den skickade sällan runt.  Vi var 16 elever och bänkarna var placerade i ett U-format för min skull, för att jag lättare skulle kunna avläsa klasskamraternas läppar.  Jag hatade mina hörapparater när jag var liten, och jag använde dem väldigt sällan. Jag missade nog mycket även om U-form möbleringen säkert hjälpte mig mycket genom att jag kunde avläsa klasskamraterna. Under mellanstadie tiden slogs tre klasser ihop till två och min klass bestod då av mer än 25 elever och det var inte längre möjligt att ha U-format i klassrummet och jag hade inte stöd av läppavläsningen för att hänga med vad mina klasskamrater sa.  Jag hatade fortfarande mina hörapparater och ville inte använda dem då jag fick huvudvärk av att ha dem. Till stor del berodde de på att volymen i klassrummen var tokhög, för idag saknas det riktlinjer för hur arbetet med ljudmiljö ska bedrivas i skolan.  Hörapparater förstärker alla ljud, även ljud jag inte vill höra, som bakgrundsljud. Därför är det jätteviktigt att inte bara ha hörselslinga utan också små klasser för att begränsa ljudvolymen i klassrummet.

När jag skulle börja gymnasiet valde jag att flytta till Örebro för att gå på Riksgymnasiet för hörselskadade, RGH, som kan erbjuda en anpassad skolgång med hörselslingor, små klasser, bra ljudmiljö, medvetenhet hos lärare och inte minst klasskamrater som vet vad en hörselnedsättning innebär.   För mig var det skönt att komma till en anpassad miljö, känna mig delaktig på mina villkor och träffa andra som också sa VA? lite då och då. Jag slutade skämmas för min hörselnedsättning, började acceptera att jag inte hörde lika bra som många andra och lärde mig hantera jobbiga situationer när jag inte hör. En hörselslinga är väldigt viktig för att elever med hörselnedsättningar ska kunna vara delaktiga, men det är också viktigt att anpassa i form av små klasser och en bra ljudmiljö för att eleverna ska vara delaktiga på lika villkor. Idag kan oftast en hörselslinga erbjudas till elever som går integrerat, dock erbjuds sällan en bra ljudmiljö och en liten klass då det saknas resurser.

Det finns en statlig utredning som heter Likvärdig utbildning(SOU 2012:24) som föreslår att RGH ska tas bort och ersättas med RGT, Riksgymnasiet för teckenspråkiga. Utredningen vill att all undervisning ska vara på teckenspråk, vilket kommer exkludera alla med hörselnedsättning som inte kan teckenspråk att få en anpassad skolmiljö under gymnasietiden. Utredningen vill istället att ansvaret ska ligga på kommunerna att erbjuda en anpassad miljö i form av hörselteknisk utrustning för elever med hörselnedsättningar som inte kan teckenspråk.

UH har skrivit ett remiss svar till utredningen där vi kritiserar förslaget då vi tycker att alla ska ha rätt till en likvärdig utbildning oavsett kunskaper i teckenspråk.  Enligt utredningen är det fyra av fem vid RGH som gått integrerat, hur många av dessa som kan teckenspråk flytande saknas det statistik på, dock är det troligen en minoritet då de allra flesta barn med hörselnedsättningar lär sig teckenspråk genom att gå i en specialskola. Idag finns det ingen självklar möjlighet för elever med hörselnedsättningar att lära sig teckenspråk, det finns enbart en lag vid namn TUFF, teckenspråksutbildning för föräldrar, som ger föräldrar och syskon rätt att kostnadsfritt lära sig teckenspråk genom att åka på kurs.

Det är alltså många ungdomar med hörselnedsättningar som kommer bli nekade en anpassad utbildning då de saknar kunskaper i teckenspråk. Många kommer att behöva ställa krav på att mikrofonen används av lärare som klasskamrater, behöva gå i för stora klasser och behöva gå hem med huvudvärk pga för mycket bakgrundsljud som hörapparateren fångar upp vare sig du vill eller inte. Det är inte rimligt att dessa elever inte kommer kunna ha någon möjlighet att välja en anpassad skolgång där de kan vara delaktiga på lika villkor. Det är inte rimligt att lägga ansvaret på enskilda kommuner att anpassa skolgången, anpassningarna kommer variera kraftigt mellan olika kommuner och det blir inte en likvärdig utbildning. Det är inte rimligt att införa ett teckenspråkigt gymnasium i ett land där ungdomar med hörselnedsättningar inte har någon rättighet att lära sig teckenspråk utan enbart dess föräldrar och syskon. Det hoppas jag att regeringen också inser och skriver en proposition som innebär att RGT inte blir verklighet.

Sara Bryntse

Från polis till bullar eller en ordförandes torsdag

Nu först när det är helg har jag tid att blogga lite. Har varit full fart de senaste två dagarna.

Torsdag morgon började med något som heter torsdagsaktionen. Det är en aktion som varje torsdag morgon mellan 8 och 9 står utanför Rosenbad och påtalar hur många dagar sen det är remisstiden för "Bortom fagert tal" gick ut.Detta står att läsa om aktionen på DHR:s hemsida.

"19 november 2010 gick remisstiden ut för förslaget i promemorian Bortom fagert tal (Ds 2010:20), att bristande tillgänglighet ska klassas som diskriminering. Något lagförslag finns ännu inte. 

Nu är det dags att gå från ord till handling, promemorians titel Bortom fagert tal talar sitt tydliga språk! Tillgänglighet är en fråga om demokrati och en naturlig följd av konstaterandet att alla människor är lika mycket värda."

För mig var det andra gånger jag var med och det blev en mycket spännande morgon tyckte jag ändå. När vi hade stått där i ca en kvart dök det upp en man som var dialogpolis. Någon hade alltså ringt polisen och uppgett att det var ett problem att funkisarna står där ute varje torsdag morgon. Samtidigt som den mycket trevliga polisen frågade hur det brukar gå till och om ansvarsfördelningen för aktionen och så vidare stod 3-4 personer innanför ett fönster och blängde surt på oss. Intressant att de inte kom ut och delade med sig av sina åsikter om aktionen. Ska bli intressant att se hur Rosenbad går vidare med detta. Tänker dock att det är bra att det händer något även om det inte är polisen vi vill ha en dialog med utan med de berörda ministrarna.

Här är en bild på mig, Jan Peter som är ordförande för Hörselskadades Riksförbund och Ragnar som är ordförande för Sveriges Dövas Riksförbund.

Dagen fortsatte sedan med ett möte med projektledarna för projektet "En Stärkt Röst" som Unga Hörselskadade är med i tillsammans med ett gäng andra ungdomsfunkisorganisationer. Vi i Unga Hörselskadade missade tyvärr förra styrgruppsmötet så därför fick vi en uppdatering på ett eget litet möte istället så att vi ska veta vad som händer.

Efter det mötet var det dags att ta sig till vårat kansli och på vägen köpte jag bullar, det var ju ändå kanelbullens dag! Fick en trevlig fikastund med de som jobbar på Unga Hörselskadade innan de alla satte igång med sitt.

Dagens sista föreningsmöte var ett möte med Jan Peter Strömgren som då alltså är ordförande i Hörselskadades Riksförbund vilket skulle kunna sägas vara vårt moderförbund även om vi är två fristående organisationer.

Vi hade ett trevligt möte där vi pratade om vilken typ av relation våra organisationer ska ha till varandra och hur vi vill lägga upp ett framtida samarbete. I och med att våra medlemsgrupper överlappar varandra så har vi många gemensamma frågor som vi driver och det är viktigt att vi samordnar oss för att få största möjliga genomslag.

Alla dessa möten klarades av mellan 8 och 14, det är full fart på ordförandeskapet i Unga Hörselskadade!

Ny Hemsida!

Hej på er alla!

Idag har vår nya hemsida lanserats efter många om och men.

Vi på UH hoppas att ni tycker om den nya hemsidan och att den kommer vara lättillgänglig.

Är det något som ni upplever inte fungerar eller som kan förbättras så tveka inte att höra av er. Alla förslag är välkomna!

Kika gärna in på www.uh.se

Sen så vill jag passa på att säga att våra nya visitkort har kommit riktigt fräcka!

Ir vad tycker ni?

Ha en riktig härlig Ons kväll! :)
// Kawsar

Ungdomskonferens

Missa inte Unga Hörselskadades Ungdomskonferens som kommer att genomföras den 16 till 18 november!

Vi kommer att vara på Drottningholm i Stockholm, närmare bestämt Kärsögården som ligger vackert vid Mälaren. Ungdomskonferensen är Unga Hörselskadades största medlemshelg och ett utmärkt tillfälle för dig som ännu inte varit på någon av våra träffar att komma i kontakt med Unga Hörselskadade. Årets tema är Sex och Samlevnad. Under helgen kommer vi bland annat att gästas av RFSL Ungdom och Olle Waller (från Fråga Olle) samt få en demonstration av sexleksaker. På plats kommer det att finnas tre ledare från Unga Hörselskadade. Ledarna finns där för att göra en så bra konferens som möjligt för dig, de ser till att helgen fylls med roliga upptåg och att den som är ny kommer in i gruppen på ett bra sätt. För den som ordnar sovplats och resa på egen hand (om du exempelvis bor i Stockholm) är det möjligt att få en lägre deltagaravgift.

Datum: 16 till 18 november
Plats: Kärsögården, Drottningholm Stockholm
Ålder: 13 +
Kostnad: 750 kr. Ordnar du resa och övernattning på egen hand betalar du endast 400 kr. Meddela i samband med anmälan om du själv ordnar resa och boende.
Krav för deltagande: Medlemskap år 2012
Anmälan: Använd anmälningsformuläret på hemsidan, www.uh.se
Frågor: Kontakta Sabina på sabina.hedstrom@uh.se eller 08-4575574

Extra årsmöte SHIA

Unga Hörselskadade har blivit inbjudna att skicka en observatör till SHIA:s extrainsatta årsmöte den 3 oktober klockan 16.30. SHIA kommer att ändra namn och det är därför det extra årsmötet kommer att hållas. Mötet kommer att genomföras i HSO:s lokaler i Stockholm. Är du intresserad av att delta? Mejla: sabina.hedstrom@uh.se

/Sabina, organisationssamordnare

Kräftskiva i Örebro

Hej!

Vi i UH i Örebro län har haft kräftskiva! Vi var 18 personer som tillsammans njöt av de röda små djuren. Gamla och nya deltagare, från hela landet!

Efter en lång stunds skalande och ätande och pratande blev det lekar. Tre lag och massvis med olika tävlingar.

Under tiden blev det också lite kaffe och kaka.

Vi började vid sexsnåret och höll på till tolvslaget!

Bjuder på lite bilder från kvällen.

Vid tangenterna Therese T

Möte med SHIA:s nepalesiska landsamordnare

Igår träffade UH:s vice ordförande Kawsar och jag (Sabina, organisationssamordnare) SHIA:s landsamordnare Shiva och Sujana från Nepal. SHIA har projekt i Nepal för neurologiskt funktionsnedsatta, blödarsjuka, blinda och döva. Arbetet genom SHIA fungerar som så att en svensk organisation driver ett projekt med en inhemsk partner i Nepal. Även om de olika grupperna arbetar med sina egna projekt betonade Shiva och Sujana vikten av att det arbetas från flera håll för en gemensam utveckling.

Arbetet mot personer med hörselskada är något som landsamordnarna i Nepal har efterlyst. Då hörselteknisk utrustning ofta är ett avgörande signum när vi talar om en person med hörselskada definieras personer med hörselskada i ett land där det inte finns tillgång till hörhjälpmedel ofta antingen som döva eller hörande.

Jag frågade hur dövorganisationernas arbete i Nepal ser ut idag. Det primära arbetet handlade om utbildning i nepalesiskt teckenspråk samt utökningen av medlemmar i nätverket för döva genom grundandet av lokalföreningar. Vidare gavs stöd till arbetet med att få det nepalesiska teckenspråket erkänt som ett minoritetsspråk, sammanställningen av ett teckenspråkslexikon (för närvarande finns där 5000 tecken), utbildning samt möjligheten för döva att ta körkort.
Shiva och Sujana kommer nu att gå vidare med att söka efter lämpliga samarbetspartners åt oss i Nepal. För att bedöma vilken omfattning som är rimlig för projektet behöver Shiva och Sujana veta hur mycket vi har möjlighet att budgetera för egeninsatsen. Lämnar vi in en ansökan till SHIA om att få dra igång ett projekt i Nepal står SHIA för 87% av kostnaderna för projektet medan UH behöver finansiera 13% av totalkostnaden på annat sätt. Innan vi kommer så långt att vi kan lämna in en ansökan till SHIA behöver vi genomföra en kontaktresa och en förstudie.

När Shiva och Sujana lämnade UH:s kansli överräckte de en present från Nepal.

/Sabina, organisationssamordnare

Jag ser vad mitt barn säger

Jag fick ett tippa om en video på temat barn med hörselnedsättning och tvåspråkighet. Anna

Välja den hörande vägen

I veckan var jag på Rosenlunds sjukhus och hade ett samtal med föräldrar till barn med olika typer av hörselnedsättningar. Det är alltid intresant att höra hur föräldrar funderar kring deras barns framtid och liv. Den här gången var det små barn där ingen hade börjat skolan ännu

Det är några saker som jag skulle vilka nämna här som vi pratade om.

En sak som dök upp var viljan "att välja den hörande vägen". Detta gjorde mig alldeles förskräckt, det är att ignorera hur barnen fungerar. Att välja dem hörande vägen innebar för flera av föräldrarna att välja bort teckenspråk, att välja bort alla tekniska lösningar förutom hörapparater.

Detta är förödande för barnen, att välja "den hörande vägen" blir i förlängningen ett sätt att tvinga barnen att kämpa sig fram genom livet på många områden där de skulle kunna ha det mycket lättare.

Det finns framförallt två områden jag vill lyfta, tekniska hjälpmedel och teckenspråk.

Tekniska hjälpmedel:

Det framkom en oro för att barnen skulle kända sig utpekade vid användandet av andra tekniska hjälpmedel än och att det skulle vara ett skäl för att inte använda dem. Jag tror att det är farligt att sträva efter att barnen ska framstå som hörande (som alla andra).  I den strävan försvinner barnens bästa.

Jag upplever att det bästa för barnen är att kunna delta på samma villkor som alla och det kan vi inte utan hjälpmedel. Vi har en hörselnedsättning och den kommer inte att försvinna, men vår tillvaro kan underlättas av tekniska hjälpmedel. Det är bättre att sticka ut och vara delaktig än att vara "normal" och inte hänga med på vad som sägs. Då kommer du definitivt att hamna utanför och sticka ut.

Vad jag förstod det som var det flera barn som hade hörapparater utan möjlighet till att använda hörselslinga. Detta är otroligt begränsande och jag kan inte förstå hur någin kan skriva ut hörapparater utan hörselslinga till barn som snart ska börja skolan. Att ha hörapparater fungerar inte som glasögon, du är fortfarande hörselskadad och behöver kompletterande hjälpmedel. Ge sina barn möjligheten till full delaktighet.

Teckenspråk:

En diskussion som har funnits länge är ifall barn med olika typer av hörselskador ska använda teckenspråk eller inte.

Låt mig börja i dem här änden, att kunna fler språk är aldrig dåligt. Det finns ingen motsättning mellan att kunna svenska och att kunna teckenspråk.

Det finns en fördom att om hörselskadade barn lär sig teckenspråk så kommer de att sluta prata. Det finns vad jag vet inga som helst belägg för att någon slutar med ett språk bara för att de lär sig ett nytt språk.

För mig har teckenspråket inte varit nödvändigt förrän jag började studera på högskolan. Hade jag kunnat teckenspråk från början hade startsträckan till fungerande studier varit bra mycket kortare och mycket mindre ångestfylld.

Skulle det vara så att ditt barn väljer teckenspråk som första språk är det inget fel med det. Teckenspråket är ett fullgott språk! Väljer ditt barn att teckna är det troligen för att hen känner sig mycket mer bekväm med detta, vem vill tvinga en person att använda ett språk hen inte känn ger sig bekväm med?

Slutligen

Jag kan förestå att ni hörande allra helst skulle ha få ett hörande barn, men göm dem tanken. Låt era barn vara sig själva, försök inte att göra dem till något annat än vad de är. Låt finns barn få ta sin egen väg, tvinga inte in dem på "den hörande vägen".

//Anna