Här kommer det lovade talet, några (läs:många) dagar senare!
Jag är en sådan person som inte kan
tala efter ett färdigskrivet manus, jag antar att det kanske är en
övningsfråga. I vilket fall så får förskriva manus (alltså de
jag gör själv) mig att känna mig bortkommen och stel. Så fort jag
går utanför manuset så hackar jag, tappar tråden och får ”black
out”. Därför är jag en sådan person som helst skriver upp några
stödord och sedan talar fritt utifrån dessa. Jag brukar tänka att
det är lättare att ”lyssna in” publiken då.
Därför så har jag faktiskt inget
färdigt tal att lägga upp. Jag har bara stödord att gå utifrån
och det jag skriver här nedan som ”talet” kommer snarare vara en
sammanfattning än ett korrekt manuskript över vad jag sagt.
Först och främst så drog jag ett
skämt som min kompis gjorde under förra hearingen, folk tyckte att
det var roligt och frågade om jag kunde köra favorit i repris.
Jag tänkte att ja, det skadar ju inte.
Talet;
"Twelve points go to Sweden!"
*Skrattpaus* (och Cor Meijer avbröt lite för att berätta historien bakom).
Först skulle jag vilja säga ett stort
tack till er deltagare för att jag fick lyssna på era diskussioner,
det har varit otroligt givande och jag har också haft riktigt kul!
Ni är så otroligt coola och modiga för att ni gjort era röster
hörda och för att ni vågat tala här idag under plenary session.
Så om alla skulle vilja, tillsammans med mig, ge en applåd till
deltagarna på mitt språk. Teckenspråk. Upp med händerna och sedan
vrider ni dem fram och tillbaka.
*Applåd-paus.*
Först och främst skulle jag vilja
lyfta upp några ord som uppkom under diskussionerna, ”normality
and unnormality”, alltså normalt och onormalt. Många deltagare
uttryckte en vilja att ses som normal, och deltagare använde också
ordet ”normal” om de skolkamrater som inte hade en
funktionsnedsättning. Man pratade om normalitet som norm och oss/sig
själva som de som stack ut. Det fick mig att fundera. VAD är
normalitet? FINNS det ens?
Jag tror att ett viktigt steg mot ett
jämlikt och inkluderande samhälle är att först se över vårat
eget synsätt. Hur ser vi på oss? På samhället? Om man själv ser
och benämner skillnader i sina tankar, kan man då arbeta mot ett
samhälle där inkludering och delaktighet är en självklarhet? Jag
tror att om vi granskar oss själva, förändrar vårt synsätt på
oss själva så är det ett enormt steg i sig!
Nu tänker jag berätta om ”the key
point of key points” vilket jag tänker är; INFORMATION och KUNSKAP. Alla grupper pratade om detta, och om att ökat kunnande
bland människor om funktionsnedsättningar skulle leda till delaktighet och inkludering. Man pratade om att man önskade mer
utbildning inom specialpedagogik för lärare för att de i sig
skulle kunna arbeta för en inkluderande undervisning. Mer
information ut i samhället, och till eleverna på skolorna.
Deltagarna pratade om att kunskap skulle leda till större
acceptans,vilket man menade skulle leda till inkludering.
När man pratade om hjälpmedel och
inkludering i skolan så pratade man även om viktigheten i att
inkludering inte bara handlade om inkludering under lektionstid utan
även social inkludering på exempelvis raster etc. Deltagarna lyfte
även upp positiva erfarenheter när skolorna anordnat gemensamma
aktiviteter för eleverna på respektive skolor.
Flera deltagare pratade om att de
trodde att deras skolkamrater inte riktigt vågade prata med dem
eller inkludera dem i sin kamratskap eftersom de var oroliga för att
göra fel. Många berättade om att de upplevt ignorans och
avståndstagande från sina klasskamrater. Deltagarna själva återkom
då till det här med information och kunskap, de tänkte att om
dessa skolkamrater hade ökad förståelse för
funktionsnedsättningen så skulle de lättare våga och kunna
överkomma sin rädsla och ignorans.
Deltagarna uttryckte en önskan om att
vilja ses som personer, och inte som sina funktionsnedsättningar.
Att folk i deras omgivning kunde se igenom funktionsnedsättningen
och se individen bakom.
Ett perspektiv som jag tyckte var
förvånande och roligt att det kom upp var att en deltagare pratade
om högre lön till lärare. Det som gjorde att jag stannade upp och
fastnade för detta var att här, när vi diskuterar, så handlar i princip allt
om deltagarnas perspektiv. Det är ett av få tillfällen då de får
göra sina röster hörda, men ändå så kommer det här
perspektivet upp, lärarnas perspektiv. Kul!
Sist men inte mist skulle jag vilja
lyfta deltagarnas vilja att bli involverade i beslutsprocesser. Ett
citat som använts ofta här på hearingen är ”not about us
without us” (inte om oss, utan oss) och det är exakt det som
deltagarna lyft upp. De menar att de är de som har största
kunskapen om sig själva och om funktionsnedsättningen, varför ska då inte DE få vara med i beslutsprocesser och diskussioner kring
inkludering? Detta gällde allt från politiska diskussioner till
beslut som rörde den fysiska klassrumsmiljön. Unga vill påverka,
ge dem tillfället!
Slutligen skulle jag vilja avsluta med
ett citat som så ofta kom upp under förra hearingen men som jag
inte hört än.
”We are all different colors and
together we makes a wonderful rainbow.”
(Vi är alla olika färger, och
tillsammans utgör vi en vaaker regnbåge.”)
Tack.
Syntolkning: Min anteckningsbok där stödord till talet ovan står.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar