Avgaser, strejk och hörselrörelsens historia

Nu är vi framme i Nepal och huvudstaden kathmandu. Det är precis lika mycket avgaser och höga ljud som jag minns det från tidigare resor. Vårt hotell där vi nu bor och har bott vid tidigare resor kände jag däremot knappt igen. Stora delar av byggnaden rasade vid jordbävningen i april men reparationer pågår för fullt och jag vaknade upp till hemska ljud från trädgården imorse. Misstänker att jag vaknar till samma ljud hela veckan.

På morgonen hade vi möte med MyRights landssamordnare i Nepal som bland annat berättade om Nepals politiska situation som är en riktig röra just nu. Kortfattat så har Nepal nyligen haft val och antagit en ny konstitution som ska bidra till att Nepal blir en mer suverän stat som är mindre beroende av det stora grannlandet Indien, vilket varken invånare vid indiska gränsen eller Indien ser positivt på. Nu är det någon form av blockad vid den indiska gränsen för bland annat bränsletransporter och det kommer väldigt små mängder bränsle till Nepal från Indien just nu. Idag var det strejk bland taxichaufförer i protest mot den ohållbara situationen och det gick nästan inte att få ta på en taxi idag när vi skulle åka den dryga milen till Kirtipur där NAHOH, vår partner organisation har sitt kontor och verksamhet. Vi fick till slut tag på en superdyr taxi via hotellet och gav oss iväg efter lunch. 

Väl framme i Kirtipur så höll jag en närmare tre timmar lång föreläsning om den svenska hörselrörelsens historia tillika framväxten av Hörselskadades Riksförbund och även framväxten av UH. Det är en nästan hundra år gammal historia som har gått från att vara en välgörenhetsorganisation till medborgarrättsrörelse. En organisation som främst bestått av hörande medlemmar som vill hjälpa personer med hörselskada till att vara en organisation med en majoritet av medlemmar som har personliga erfarenheter av att leva med hörselskada. Organisationen var ca 70 år gammal då den fick sin första hörselskadade ordförande. HRF och UH är också två organisation som verkligen drivit rättigheter för personer med hörselskada till den politiska agendan och förändrat till det bättre. Ingenting som vi idag tycker är självklart har varit självklart, exempelvis rätten att ha T ljud i hörapparater eller en tillgänglig utbildning för hörselskadade utan det är något hörselrörelsen har ställt krav på som till slut blivit verklighet.

Jag hade även en del praktiska övningar mellan varven bland annat fyra hörn övningar om frågorna ” är det viktigt att hörselskadade har en central roll i organisationen?” och ”är det viktigt att hörselskadade får lära sig teckenspråk?” Samtliga deltagare ställde sig i ”Ja hörnet” på båda frågorna. Jag tror att svaret har blivit likadant med svenska deltagare och det visar att det är vi som är experterna på hur det är att leva med en hörselskada. Vi behöver fortsätta att sprida våra erfarenheter samt ställa krav på att samhället ska bli mer hörselsmart och inkluderande för personer med hörselskada för ingenting förändras av sig själv.

Luxemburg - Talet

Här kommer det lovade talet, några (läs:många) dagar senare!

Jag är en sådan person som inte kan tala efter ett färdigskrivet manus, jag antar att det kanske är en övningsfråga. I vilket fall så får förskriva manus (alltså de jag gör själv) mig att känna mig bortkommen och stel. Så fort jag går utanför manuset så hackar jag, tappar tråden och får ”black out”. Därför är jag en sådan person som helst skriver upp några stödord och sedan talar fritt utifrån dessa. Jag brukar tänka att det är lättare att ”lyssna in” publiken då.

Därför så har jag faktiskt inget färdigt tal att lägga upp. Jag har bara stödord att gå utifrån och det jag skriver här nedan som ”talet” kommer snarare vara en sammanfattning än ett korrekt manuskript över vad jag sagt.

Först och främst så drog jag ett skämt som min kompis gjorde under förra hearingen, folk tyckte att det var roligt och frågade om jag kunde köra favorit i repris. Jag tänkte att ja, det skadar ju inte.

Talet;

"Twelve points go to Sweden!"

*Skrattpaus* (och Cor Meijer avbröt lite för att berätta historien bakom).

Först skulle jag vilja säga ett stort tack till er deltagare för att jag fick lyssna på era diskussioner, det har varit otroligt givande och jag har också haft riktigt kul! Ni är så otroligt coola och modiga för att ni gjort era röster hörda och för att ni vågat tala här idag under plenary session. Så om alla skulle vilja, tillsammans med mig, ge en applåd till deltagarna på mitt språk. Teckenspråk. Upp med händerna och sedan vrider ni dem fram och tillbaka.

*Applåd-paus.*

Först och främst skulle jag vilja lyfta upp några ord som uppkom under diskussionerna, ”normality and unnormality”, alltså normalt och onormalt. Många deltagare uttryckte en vilja att ses som normal, och deltagare använde också ordet ”normal” om de skolkamrater som inte hade en funktionsnedsättning. Man pratade om normalitet som norm och oss/sig själva som de som stack ut. Det fick mig att fundera. VAD är normalitet? FINNS det ens?

Jag tror att ett viktigt steg mot ett jämlikt och inkluderande samhälle är att först se över vårat eget synsätt. Hur ser vi på oss? På samhället? Om man själv ser och benämner skillnader i sina tankar, kan man då arbeta mot ett samhälle där inkludering och delaktighet är en självklarhet? Jag tror att om vi granskar oss själva, förändrar vårt synsätt på oss själva så är det ett enormt steg i sig!

Nu tänker jag berätta om ”the key point of key points” vilket jag tänker är; INFORMATION och KUNSKAP. Alla grupper pratade om detta, och om att ökat kunnande bland människor om funktionsnedsättningar skulle leda till delaktighet och inkludering. Man pratade om att man önskade mer utbildning inom specialpedagogik för lärare för att de i sig skulle kunna arbeta för en inkluderande undervisning. Mer information ut i samhället, och till eleverna på skolorna. Deltagarna pratade om att kunskap skulle leda till större acceptans,vilket man menade skulle leda till inkludering.

När man pratade om hjälpmedel och inkludering i skolan så pratade man även om viktigheten i att inkludering inte bara handlade om inkludering under lektionstid utan även social inkludering på exempelvis raster etc. Deltagarna lyfte även upp positiva erfarenheter när skolorna anordnat gemensamma aktiviteter för eleverna på respektive skolor.

Flera deltagare pratade om att de trodde att deras skolkamrater inte riktigt vågade prata med dem eller inkludera dem i sin kamratskap eftersom de var oroliga för att göra fel. Många berättade om att de upplevt ignorans och avståndstagande från sina klasskamrater. Deltagarna själva återkom då till det här med information och kunskap, de tänkte att om dessa skolkamrater hade ökad förståelse för funktionsnedsättningen så skulle de lättare våga och kunna överkomma sin rädsla och ignorans.

Deltagarna uttryckte en önskan om att vilja ses som personer, och inte som sina funktionsnedsättningar. Att folk i deras omgivning kunde se igenom funktionsnedsättningen och se individen bakom.

Ett perspektiv som jag tyckte var förvånande och roligt att det kom upp var att en deltagare pratade om högre lön till lärare. Det som gjorde att jag stannade upp och fastnade för detta var att här, när vi diskuterar, så handlar i princip allt om deltagarnas perspektiv. Det är ett av få tillfällen då de får göra sina röster hörda, men ändå så kommer det här perspektivet upp, lärarnas perspektiv. Kul!

Sist men inte mist skulle jag vilja lyfta deltagarnas vilja att bli involverade i beslutsprocesser. Ett citat som använts ofta här på hearingen är ”not about us without us” (inte om oss, utan oss) och det är exakt det som deltagarna lyft upp. De menar att de är de som har största kunskapen om sig själva och om funktionsnedsättningen, varför ska då inte DE få vara med i beslutsprocesser och diskussioner kring inkludering? Detta gällde allt från politiska diskussioner till beslut som rörde den fysiska klassrumsmiljön. Unga vill påverka, ge dem tillfället!

Slutligen skulle jag vilja avsluta med ett citat som så ofta kom upp under förra hearingen men som jag inte hört än.

”We are all different colors and together we makes a wonderful rainbow.”

(Vi är alla olika färger, och tillsammans utgör vi en vaaker regnbåge.”)

Tack.

Syntolkning: Min anteckningsbok där stödord till talet ovan står.

Höstens första styrelsemöte!

Tja! Edvin här ;D
Söndagen 11 oktober så hade vi höstens första riksstyrelsemöte, det var väldigt trevligt att träffa alla igen efter det långa sommaruppehållet. Faktiskt så var nästan hela riksstyrelsen med redan dagen innan, då var det en utbildning för blivande stationsvärdar och så. Gamla och nya medlemmar möttes den lördagen för att förbereda sig inför det kommande årsmötet, en och en annan rolig lek bröt isen och stämningen blev lättsam resten av dagen. Nej, ni behöver inte vara oroliga, när påverkanstorget skulle testas praktiskt, så skuttade vi i styrelsen gladeligen runt och skrev under den ena udda "motionen" efter den andra. Vi (okej, iaf en av oss) testade dessutom deras förmåga att hantera inte-så-traditionella situationer som kan uppstå vid årsmöten, haha, skräcken i deras ögon var underbar!

Men ja, tillbaka till själva mötet. Den var otroligt komprimerad, vi hade väldigt mycket att prata om på kort tid. Tyvärr hann vi inte ta upp exakt allting där, fast det absolut viktigaste prioriterade vi såklart. Som typ viktiga punkter inför årsmötet och så, åh vad kul det ska bli! Få träffa alla er trevliga medlemmar, diskutera vad vi har för planer framöver i vår förening. :D

Hej svejs leverpastej :D (vegetarisk då förstås)