Tillgänglighet handlar inte bara om rullstolar

Jag sitter med en pappersmugg fylld med kaffe på SJ:s nya supertjusiga tåg på väg hem igen. Vi åker fort som tusan, 200 km/h och vårens vackra landskap susar förbi. helgen har också susat förbi i intensiv fart, det har varit ledarhelg med UH som inneburit en massa kaffedrickande, några timmars paddling med kajak/kanot och framför allt planering inför sommarens läger. Det känns riktigt pepp med sommarens läger och jag tror att alla läger kommer att bli kalasbra.

Jag sitter med hörlurar i öronen och lyssnar på mina samtalsintervjuer med politiska partier som jag genomför inför min uppsats om inkludering och anti diskrimineringsarbete. En av frågorna jag ställer är hur tillgänglig verksamheten är. Samtliga partier säger i princip på en gång att det går att ta sig in med en rullstol i partilokalen och att offentliga möten äger rum på folkets hus där rullstolar också kommer in. Det är ganska tydligt att uppfattningen är att tillgänglighet främst handlar om rullstolar och att jag gång på gång får slå hål på den dumma myten och fråga hur det står till med hörselslingor. Det är bara sossarna som tänker på hörselslingor från början då de är gråa och stora som berg att de till och med har en seniorklubb där minst hälften hör dåligt. 

Tillgänglighet handlar inte bara om rullstolar eftersom dessa syns klart och tydligt. Det är glasklart att trösklar eller trappor till en lokal är ett hinder för delaktighet. Det är inte lika glasklart att bristen på headset och bärbara mikrofoner är ett hinder för delaktighet. En hörselnedsättning syns inte tydligt och klart, det är svårt att veta om personen med hörselnedsättning hör eller inte då det inte handlar om ett aktivt samtal. Kunskapen om att tillgänglighet handlar om annat än rullstolar lyser med sin frånvaro i många fall. Det är viktigt att det finns hissar och stora ytor, men det är lika viktigt att det finns hörselslingor och andra hjälpmedel också.

Förra veckan var jag på en öppen föreläsning, det fanns både headset och en bärbar mikrofon. Det blev frågestund och mikrofonen skickades runt, det gick fint fram till den andra frågan, då slutade den funka av okänd anledning och folk började prata i luften istället.  Jag hörde ungefär vartannat ord och känslor av sorg och ensamhet börja gnaga inom mig. Jag ville ju också höra frågorna, inte bara svaren. Jag gick därifrån då känslan av utanförskap blev för stor för att orka stanna kvar. Det är så sjukt orättvist att alla andra kan höra när mikrofonen inte funkar, min egen delaktighet slutar dock på en gång då tekniken strular. Jag är fullt medveten om att arrangörer inte kan tillbe någon Gud om att tekniken ska funka, och om jag hade gjort något annorlunda så hade jag vänligt men bestämt bett om att frågan skulle upprepas. Men det kan vara sjukt jobbigt att be om att upprepa frågan och jag orkar inte alltid göra det, det är jobbigt att behöva sticka ut och inte vara en i mängden som hör perfekt.

Jag tycker att det är sjukt viktigt att tänka inkluderande från början för att så många som möjligt kan vara delaktiga och inte behöva känna känslor av utanförskap. Det gäller att tänka långsiktigt, att förebygga problemen innan de helt plötsligt står där och det inte finns någon lösning på dem. Det är viktigt att ifrågasätta de informella strukturerna som finns i politiska organisationer och samhället i stort. Det är viktigt att politiska organisationer agerar för att förändra otillgängliga strukturer som exkluderar människor från början och agerar för att forma strukturer som inkluderar människor från början. Brist på delaktighet och känslor av utanförskap är inget som är bra för människor, politiska organisationer eller samhället.

Sara Bryntse