Hejdå Teckenspråksveckan!

Idag har vi städat våra rum, ätit mat, kollat på bilder från veckan och haft en liten diplomutdelning innan det var dags att säga hejdå och bege sig till tågstationen. Det blev en hel del roliga bilder från gårdagens springande inne på kupolen och Emma W (ledare) hade busat med deltagarna inatt genom att ringa på dörrar och lagt tandkräm på handtagen, haha, så hon hade en video på det.

Årets Netflix beroende, Lermur skötare, Snap-fixare, Aha-gäspare och Kaffe-trötter.

Gruppbild "amatör" tecknar de. 

Det har varit roligt att få följa deltagarnas utveckling under hela veckan och jag hoppas att vi ses igen nästa år! 

/Emma MT

Lördag 13/8 - Utflyktsdag!

Dagen har rullat på för fullt idag med roliga aktiviteter i Borlänge. Ingen av deltagarna visste vad vi skulle hitta på när vi körde iväg från Västanvik och det var roliga att höra deras spekulationer. Men ingen kunde gissa rätt - för vi skulle nämligen få prova på bågskytte hos BK Dalpilen. Först fick vi öva på att skjuta mot en tavla innan det var dags för fika. Efter fikan var det blodigt allvar som gällde för vi skulle tävla mot varandra! Det låg jämnt mellan oss alla och ett tag såg det faktiskt ut som Emma W (ledare) skulle vinna, men när det närmade sig slutet så hade hon tappat sin pallplats helt! Alla tyckte det var kul och spännande. 

Kämpar med att träffa tavlan. Övning pågår. 

Tävling! Kollar och räknar poängen. 

Fokus, sikta...

Pilbågarna vi använde.

Gruppfoto! 

Våra vinnare!! 

Efter bågskyttet så begav vi oss mot kupolen där våra deltagare skulle hitta och göra saker som fanns med på en lista. Om de klarade allt så skulle de få en belöning. Belöningen var att de skulle få välja vad de ville ha till kvällen. Det tog tid, men de lyckades tillslut. Nu på kvällen så har vi sett en film och de som orkar hålla sig vakna sitter och spelar sällskapsspel. Godnatt, så hörs vi imorgon!! 

/ Emma MT

Teckenspråksveckan - Fredag 12/8

Idag har det varit sista dagen i skolan för våra deltagare. Det avslutades med redovisningar av uppgiften de fick i onsdags och även uppträdande från en av de andra grupperna. Väldigt roligt att titta på. Och innan lunch så var det dags att säga hejdå till BKC som skulle åka hem. Vi på UH har hela helgen kvar som ska vara fylld med spännande aktiviteter.

Efter lunchen och en liten vilostund så begav vi oss till sjön för att känna på vattnet och spela lite kubb.

Amanda redovisar om sin fantastiska penna som hon säljer på blocket.

Marcus försöker sälja sin bil.

Mellangruppen sjunger Älskade ängel från serien Bert. 

Pinne påväg! Kommer den träffa? 

De andra i laget är fokuserade, men Amanda hinner säga hej! 

/ Emma MT

OS i Västanvik

Kvällens aktivitet bestod av inget mindre än OS (mångkamp). Det var fem olika grenar som deltagarna skulle klara av tillsammans med sina lag. Lagen som mötte varandra var lag rosa näsorna och lag gröna kinden.

Lag gröna kinden:

Lag rosa näsorna: 

Första grenen var hoppa säck och skala apelsin. Vilken innebar att en från varje lag ska hoppa säck fram till en talrik med en apelsin på och dra av en bit av skalet, innan man hoppade tillbaka till lagkamraterna och bytte av.

I denna gren var det lag gröna kinden som vann. 1-0.

Nästa gren var att flytta tennisbollen. Det är precis som namnet lyder, dock så ska man flytta tennisbollen på ett lite speciellt sätt nämligen halsen. Inga händer får användas och om bollen ramlar ner på marken så får man börja om från början.

Denna gång var det lag rosa näsorna som kammade in ett poäng. 1-1.

Tredje grenen var en annan variant på sticka pennan i petflaska. Men istället för en penna så skulle de sticka ner en tampong i en vattenfylld petflaska och vänta tills den hade svällt upp tillräckligt för att kunna bära med sig flaskan tillbaka till start. 

Lag rosa näsorna vann ytterligare en poäng. 2-1 till rosa näsorna. 

(Under resten av OS så glömde jag att fotografera kampen mellan de två lagen).

Näst sista grenen var lite mer tankeverkstad då lagen skulle försöka komma på ett tecken som hade samma handform som varje bokstav i alfabetet. Fast vi hoppade över Q, R, Å och Ä då inte ens vi ledare kunde komma på ett tecken. 

Lag gröna kinden vann den fjärde grenen 2-2. 

Sista och avgörande grenen gick ut på att man skulle förflytta vattnet från en hink till en annan enbart genom att lyfta den vatten fyllda muggen över sitt huvud och vidare till nästa person, som i sin tur skickade den till personen längst bak som ska försöka träffa hinken med vattnet utan att kolla bakåt.  

Gröna kinden tog hem den sista poängen och därmed även vann hela OS!! 

Hurra!! Bra kämpat båda lagen!! 

/Emma MT 

Teckenspråksveckan - Torsdag 11/8

Årets teckenspråksvecka på Västanviks folkhögskola är i full gång och halva veckan har redan gått. Många roliga aktiviter på teckenspråk har fyllt schemat, både i skolan och på kvällarna. Vi är en liten grupp som anlände till området i söndags eftermiddag och vi har hunnit med bland annat ice breaking (både i söndags bara vi i gruppen och i måndags med lärarna plus bkc), maffia, Noahs ark och stad, land och vatten. På dagarna är våra deltagare i skolan och i år har vi deltagare i nybörjargruppen och i erfarna gruppen.

Gårdagen, onsdag, var det ingen vanlig skoldag utan det var den traditionella lekdagen, där de olika undervisningsgrupperna skulle presentera och hålla i en lek på teckenspråk för de andra. Tävlingarna och lekarna höll på från halv nio till kvart över två, men avbrott för lunch och fika. Sedan hade våra deltagare lektion till klockan fyra. På lektionen fick de en uppgift som ska presenteras på fredag, ska bli spännande att se imorgon. Eftersom de hade lekt hela dagen och märkbart trötta så hade vi ledare planerat in filmkväll med alla möjliga tänkbara snacks till. Filmen som valdes var nyckeln till friheten.

Varning för bildregn från gårdagen.

/ Emma MT

Väntar på att leken ska starta.

Full fart framåt... inte så lätt när man är snurrig också! 

Skynda skynda, vem vinner? 

Uh och Bkc deltagare som väntar på att få leka igen

Ny lek - nya lag

Knuten, mycket prat och fnitter.

Lektion för UH-deltagarna. Trötta men glada! 

Kämpar med uppgifterna.

Nyckeln till friheten

"För alla människor är kommunikation och språk livsnödvändigt"

Emelie Cramér-Wolrath, Fil.dr i specialpedagogik har skrivit en avhandling om tvåspråkigt tillägnande hos barn från 10 månaders ålder. Vi ställde fyra frågor till Emelie om tvåspråkighet.

Varför är det så viktigt att lära sig både svenskt teckenspråk och talad svenska?
För alla människor är kommunikation och språk livsnödvändigt. Vi har en medfödd förmåga och stävan efter socialt samspel. Barn med hörselnedsättning är inget undantag utan har samma behov och förmågor. Just därför ger tvåspråkigheten den viktiga tillgängligheten för att vara delaktig genom att kunna kommunicera i alla sammanhang. Det innebär att det är vuxnas erfarenhet och kunskap som avgör barns rätt att utvecklas på sina egna villkor. Barnet är den som så småningom kan välja och som vet vilken kommunikation som är den rätta vid vilket tillfälle. Om denna valmöjlighet ska bli verklighet behöver omgivningen erbjuda tvåspråkighet.

Är det en märkbar skillnad i språkutvecklingen hos barn som lär sig två språk i tidig ålder med barn som lär sig i senare ålder? 
Barns tecken kan vi förstå före deras ord. Barn under ett års ålder kan genom enstaka tecken väldigt tydligt förmedla önskningar, behov och tankar långt tidigare än vad de kan med förståeliga ord. Att kunna koordinera andningen med de små musklerna i mun och tunga kräver mer än koordinationen av de betydligt större rörelserna i hand, kropp och ansikte. Forskning visar att den språkligt grammatiska förmågan utvecklas ungefär samtidigt hos barn oavsett språk. När barn kommunicerar tidigare, med tecken, innebära det att föräldrarna förstår att barnet förstår vilket leder till att de förändrar sin kommunikation med barnet. Det i sin tur ger möjligheter som utvecklar barnets erfarenheter, självkänsla och språk. Dessutom visar forskaren Patricia Kuhl (2014) att tvåspråkighet utvecklar förmågan att tänka om saker redan innan barnet fyllt ett år. Hennes resonemang går ut på att två språk innebär två möjligheter att uttrycka sig på. Det i sin tur påverkar tänkandet om att det kan finnas flera lösningar på hur saker kan göras.

Det finns föräldrar till hörselskadade eller döva barn som anser att det inte är nödvändigt att vara tvåspråkig. Hur bör man agera/resonera till en sådan inställning där engagemang eller kunskap saknas?
Många hörande föräldrar med hörande barn väljer att teckna med dem inte bara för att det är roligt. Utan just för de utgångspunkter som jag redan har berört. De få medicinska studier som är gjorda med barn och teckenspråk visar att teckenspråk inte hindrar eller skadar talspråk tillägnande. Tvåspråkighetsforskning visar också att teckenspråk stimulerar till språklig utveckling av det talade språket och att språken drar varandra. Det är särskilt viktigt när barnen kommer till skolan och språket ska vara automatiserat för att vara det viktiga verktyg som är grundläggande för tillägnande av annan utveckling och abstrakt kunskap.

Vilka åtgärder tror du behöver göras för att få människor att förstå vikten av tvåspråkighet för döva eller hörselskadade barn? 
Det går inte på förhand att avgöra vilket eller vilka språk barnet föredrar att använda i olika situationer. Därför behöver barnet erbjudas båda språken för att på så sätt utgöra reella val i barnets liv. Det är också i enlighet med barns rättigheter och konventionen för personer med funktionsnedsättning som gäller i Sverige.

En grundläggande faktor är kompetens om teckenspråk hos beslutsfattare och hos de som ger föräldrar information om språktillägnande. Som underlag till detta behövs spridning av erfarenhet och kunskap med bl.a. fler studier om tvåspråkighet men också konsekvenser av brister i språk. För automatisering av språk behöver barnet från tidig ålder erbjudas tvåspråkiga miljöer med barn. På det sättet närmar sig samma villkor och möjligheter till livskvalité som för den övriga befolkningen.

Referenser
Dr avhandling
Cramér-Wolrath, E. (2013a). Signs of Acquiring Bimodal Bilingualism Differently: A longitudinal Case Study of Mediating a Deaf and a Hearing Twin in a Deaf Family (Doktorsavhandling) Stockholms universitet, Specialpedagogiska institutionen.
 
Kan beställas gratis eller laddas ner
Cramér-Wolrath, E. (2013d). Hur händer det?:En studie om hur en hörande och en döv tvilling blir guidade i sitt tillägnande av teckenspråk och talad svenska. FoU-skriftserie nr 4.
Stockholm: Specialpedagogiska skolmyndigheten. ISBN: 978-91-28-00464-0
 
Cramér-Wolrath, E. (2015a). Teckenspråk, talat och skrivet språk: En forskningssammanställning om tvåspråkighet. Stockholm: Specialpedagogiska skolmyndigheten.

Tre timmar med hörselhistorier

Ett av syftena med resan var att genomföra en studiecirkel kring hörselskademedvetenhet utifrån det svenska utbildningsmaterialet HUSK. HUSK materialet består av en serie kortfilmer som handlar om hur hörselskadade kan skapa en trygg kommunikation och verktyg för att kommunicera sina behov till omvärlden. I både Nepal och Sverige är det vanligt att som hörselskadad har eller haft en period då vi skäms för att vi hör dåligt och det är inte alla gånger vi som hörselskadade orkar berätta att vi har en hörselskada för människor vi träffar trots att det vore bra.

Igår var det dags för deltagarna att berätta sin hörselhistoria på max en kvart, alltså hur det har varit och är att leva med en hörselskada. Det var flera djupt personliga berättelser som berörde mig starkt och som jag kände igen mig i. De förklarade att de fått sin hörselskada genom exempelvis öronsjukdomar, en olycka eller fått medicin som var anpassad för vuxna. De beskrev hur familjen alltid skällde på dem då de inte hörde, hur de blev kallade dumma eller lata för att de inte svarade när de egentligen inte ens hade hört vad som sagts. De berättade att vännerna inte vill sitta bredvid dem, att de föredrog att vara ensamma framför att vara i grupp och om skammen över att inte höra på några meters avstånd. De delade med sig av erfarenheter från skolan, hur de läste på läpparna för att hänga med, att de aldrig lärde sig något i skolan och om klasskompisar som aldrig pratade med dem. De uttryckte glädjen över att ha en hörapparat och vara medlemmar i NAHOH där de får träffa andra i samma situation.

Här är hela gänget som berättat hörselhistorier! + två UH:are

Jag tänker att om de skulle våga berätta sina historier för sin familj, sina vänner och resten av världen så skulle det mötas av så mycket mer förståelse än av dumma ord. Jag tänker att om de sprider sina historier till olika makthavare så är det lättare att få hörselfrågor prioriterade istället för att ingenting händer. Jag tänker att om de sprider sina historier på olika sätt så blir gruppen personer med hörselskada mer synlig i Nepal än osynlig.

Det är bra att UH har genomfört både handledarutbildning för studiecirkelledare och en intensiv studiecirkel. Nu ska NAHOH snart påbörja en studiecirkel och sedan är planen att det ska äga rum minst 2 studiecirklar/år i två år framöver. Tänk vad mycket samtal om hur det är att ha en hörselskada som kommer ske. Tänk vad många historier om hur det är att leva med hörselskada som kan spridas. Tänk vad mycket som kan förändras till det bättre om NAHOH driver på ordentligt. Jag ser fram emot att se vad händer för NAHOH framöver och att NAHOH kommer till Sverige om ungefär ett år.

/Sara

Avgaser, strejk och hörselrörelsens historia

Nu är vi framme i Nepal och huvudstaden kathmandu. Det är precis lika mycket avgaser och höga ljud som jag minns det från tidigare resor. Vårt hotell där vi nu bor och har bott vid tidigare resor kände jag däremot knappt igen. Stora delar av byggnaden rasade vid jordbävningen i april men reparationer pågår för fullt och jag vaknade upp till hemska ljud från trädgården imorse. Misstänker att jag vaknar till samma ljud hela veckan.

På morgonen hade vi möte med MyRights landssamordnare i Nepal som bland annat berättade om Nepals politiska situation som är en riktig röra just nu. Kortfattat så har Nepal nyligen haft val och antagit en ny konstitution som ska bidra till att Nepal blir en mer suverän stat som är mindre beroende av det stora grannlandet Indien, vilket varken invånare vid indiska gränsen eller Indien ser positivt på. Nu är det någon form av blockad vid den indiska gränsen för bland annat bränsletransporter och det kommer väldigt små mängder bränsle till Nepal från Indien just nu. Idag var det strejk bland taxichaufförer i protest mot den ohållbara situationen och det gick nästan inte att få ta på en taxi idag när vi skulle åka den dryga milen till Kirtipur där NAHOH, vår partner organisation har sitt kontor och verksamhet. Vi fick till slut tag på en superdyr taxi via hotellet och gav oss iväg efter lunch. 

Väl framme i Kirtipur så höll jag en närmare tre timmar lång föreläsning om den svenska hörselrörelsens historia tillika framväxten av Hörselskadades Riksförbund och även framväxten av UH. Det är en nästan hundra år gammal historia som har gått från att vara en välgörenhetsorganisation till medborgarrättsrörelse. En organisation som främst bestått av hörande medlemmar som vill hjälpa personer med hörselskada till att vara en organisation med en majoritet av medlemmar som har personliga erfarenheter av att leva med hörselskada. Organisationen var ca 70 år gammal då den fick sin första hörselskadade ordförande. HRF och UH är också två organisation som verkligen drivit rättigheter för personer med hörselskada till den politiska agendan och förändrat till det bättre. Ingenting som vi idag tycker är självklart har varit självklart, exempelvis rätten att ha T ljud i hörapparater eller en tillgänglig utbildning för hörselskadade utan det är något hörselrörelsen har ställt krav på som till slut blivit verklighet.

Jag hade även en del praktiska övningar mellan varven bland annat fyra hörn övningar om frågorna ” är det viktigt att hörselskadade har en central roll i organisationen?” och ”är det viktigt att hörselskadade får lära sig teckenspråk?” Samtliga deltagare ställde sig i ”Ja hörnet” på båda frågorna. Jag tror att svaret har blivit likadant med svenska deltagare och det visar att det är vi som är experterna på hur det är att leva med en hörselskada. Vi behöver fortsätta att sprida våra erfarenheter samt ställa krav på att samhället ska bli mer hörselsmart och inkluderande för personer med hörselskada för ingenting förändras av sig själv.

Luxemburg - Talet

Här kommer det lovade talet, några (läs:många) dagar senare!

Jag är en sådan person som inte kan tala efter ett färdigskrivet manus, jag antar att det kanske är en övningsfråga. I vilket fall så får förskriva manus (alltså de jag gör själv) mig att känna mig bortkommen och stel. Så fort jag går utanför manuset så hackar jag, tappar tråden och får ”black out”. Därför är jag en sådan person som helst skriver upp några stödord och sedan talar fritt utifrån dessa. Jag brukar tänka att det är lättare att ”lyssna in” publiken då.

Därför så har jag faktiskt inget färdigt tal att lägga upp. Jag har bara stödord att gå utifrån och det jag skriver här nedan som ”talet” kommer snarare vara en sammanfattning än ett korrekt manuskript över vad jag sagt.

Först och främst så drog jag ett skämt som min kompis gjorde under förra hearingen, folk tyckte att det var roligt och frågade om jag kunde köra favorit i repris. Jag tänkte att ja, det skadar ju inte.

Talet;

"Twelve points go to Sweden!"

*Skrattpaus* (och Cor Meijer avbröt lite för att berätta historien bakom).

Först skulle jag vilja säga ett stort tack till er deltagare för att jag fick lyssna på era diskussioner, det har varit otroligt givande och jag har också haft riktigt kul! Ni är så otroligt coola och modiga för att ni gjort era röster hörda och för att ni vågat tala här idag under plenary session. Så om alla skulle vilja, tillsammans med mig, ge en applåd till deltagarna på mitt språk. Teckenspråk. Upp med händerna och sedan vrider ni dem fram och tillbaka.

*Applåd-paus.*

Först och främst skulle jag vilja lyfta upp några ord som uppkom under diskussionerna, ”normality and unnormality”, alltså normalt och onormalt. Många deltagare uttryckte en vilja att ses som normal, och deltagare använde också ordet ”normal” om de skolkamrater som inte hade en funktionsnedsättning. Man pratade om normalitet som norm och oss/sig själva som de som stack ut. Det fick mig att fundera. VAD är normalitet? FINNS det ens?

Jag tror att ett viktigt steg mot ett jämlikt och inkluderande samhälle är att först se över vårat eget synsätt. Hur ser vi på oss? På samhället? Om man själv ser och benämner skillnader i sina tankar, kan man då arbeta mot ett samhälle där inkludering och delaktighet är en självklarhet? Jag tror att om vi granskar oss själva, förändrar vårt synsätt på oss själva så är det ett enormt steg i sig!

Nu tänker jag berätta om ”the key point of key points” vilket jag tänker är; INFORMATION och KUNSKAP. Alla grupper pratade om detta, och om att ökat kunnande bland människor om funktionsnedsättningar skulle leda till delaktighet och inkludering. Man pratade om att man önskade mer utbildning inom specialpedagogik för lärare för att de i sig skulle kunna arbeta för en inkluderande undervisning. Mer information ut i samhället, och till eleverna på skolorna. Deltagarna pratade om att kunskap skulle leda till större acceptans,vilket man menade skulle leda till inkludering.

När man pratade om hjälpmedel och inkludering i skolan så pratade man även om viktigheten i att inkludering inte bara handlade om inkludering under lektionstid utan även social inkludering på exempelvis raster etc. Deltagarna lyfte även upp positiva erfarenheter när skolorna anordnat gemensamma aktiviteter för eleverna på respektive skolor.

Flera deltagare pratade om att de trodde att deras skolkamrater inte riktigt vågade prata med dem eller inkludera dem i sin kamratskap eftersom de var oroliga för att göra fel. Många berättade om att de upplevt ignorans och avståndstagande från sina klasskamrater. Deltagarna själva återkom då till det här med information och kunskap, de tänkte att om dessa skolkamrater hade ökad förståelse för funktionsnedsättningen så skulle de lättare våga och kunna överkomma sin rädsla och ignorans.

Deltagarna uttryckte en önskan om att vilja ses som personer, och inte som sina funktionsnedsättningar. Att folk i deras omgivning kunde se igenom funktionsnedsättningen och se individen bakom.

Ett perspektiv som jag tyckte var förvånande och roligt att det kom upp var att en deltagare pratade om högre lön till lärare. Det som gjorde att jag stannade upp och fastnade för detta var att här, när vi diskuterar, så handlar i princip allt om deltagarnas perspektiv. Det är ett av få tillfällen då de får göra sina röster hörda, men ändå så kommer det här perspektivet upp, lärarnas perspektiv. Kul!

Sist men inte mist skulle jag vilja lyfta deltagarnas vilja att bli involverade i beslutsprocesser. Ett citat som använts ofta här på hearingen är ”not about us without us” (inte om oss, utan oss) och det är exakt det som deltagarna lyft upp. De menar att de är de som har största kunskapen om sig själva och om funktionsnedsättningen, varför ska då inte DE få vara med i beslutsprocesser och diskussioner kring inkludering? Detta gällde allt från politiska diskussioner till beslut som rörde den fysiska klassrumsmiljön. Unga vill påverka, ge dem tillfället!

Slutligen skulle jag vilja avsluta med ett citat som så ofta kom upp under förra hearingen men som jag inte hört än.

”We are all different colors and together we makes a wonderful rainbow.”

(Vi är alla olika färger, och tillsammans utgör vi en vaaker regnbåge.”)

Tack.

Syntolkning: Min anteckningsbok där stödord till talet ovan står.

Höstens första styrelsemöte!

Tja! Edvin här ;D
Söndagen 11 oktober så hade vi höstens första riksstyrelsemöte, det var väldigt trevligt att träffa alla igen efter det långa sommaruppehållet. Faktiskt så var nästan hela riksstyrelsen med redan dagen innan, då var det en utbildning för blivande stationsvärdar och så. Gamla och nya medlemmar möttes den lördagen för att förbereda sig inför det kommande årsmötet, en och en annan rolig lek bröt isen och stämningen blev lättsam resten av dagen. Nej, ni behöver inte vara oroliga, när påverkanstorget skulle testas praktiskt, så skuttade vi i styrelsen gladeligen runt och skrev under den ena udda "motionen" efter den andra. Vi (okej, iaf en av oss) testade dessutom deras förmåga att hantera inte-så-traditionella situationer som kan uppstå vid årsmöten, haha, skräcken i deras ögon var underbar!

Men ja, tillbaka till själva mötet. Den var otroligt komprimerad, vi hade väldigt mycket att prata om på kort tid. Tyvärr hann vi inte ta upp exakt allting där, fast det absolut viktigaste prioriterade vi såklart. Som typ viktiga punkter inför årsmötet och så, åh vad kul det ska bli! Få träffa alla er trevliga medlemmar, diskutera vad vi har för planer framöver i vår förening. :D

Hej svejs leverpastej :D (vegetarisk då förstås)

Luxemburg - Sluttankar

Hearingen avslutades officiellt i fredags kväll men de flesta av oss umgicks även på middagen och igår.

Det har varit otroligt skönt att komma hem till min egna säg men samtidigt så längtar jag tillbaka så otroligt mycket och hade gärna stanna några dagar till. Det handlar inte så mycket om självaste platsen (men inget ont om Luxemburg!) utan snarare det här att vara omgiven av och lära känna alla dessa otroligt motiverade och engagerade människor! Både deltagarna från alla länder men också alla dessa fantastiska människor jag mött inom EA, och sist men inte minst, mina nyfunna vänner bland moderatorerna, samt Marina, den andra impressionisten. Om jag ska säga något om mitt helhetsintryck från hearingen så skulle jag säga att jag tycker den har varit galet givande, rolig, spännande, nervkittlande nervöst, erfarenhetsgivande, coolt, och väldigt bra.

Vissa saker hade kunnat förbättrats, exempelvis galamiddagen, men annars så har jag tyckt att hearingen varit väldigt tillgänglighetsanpassad. Men jag kan bara säga det utifrån mitt eget perspektiv, jag har ingen aning om hur andra deltagare upplevde det eftersom det finns lika många perspektiv som deltagare. Men jag upplever att de verkligen försökt göra det så tillgängligt som möjligt för alla. Galan var snarare ett stort undantag än en norm. Förhoppningsvis kommer de återkoppla angående tillgängligheten för att utvärdera hur de kan göra det bättre tills nästa gång.

Jag känner att jag inte på långa vägar är klar här, och jag hoppas att jag kommer få träffa dessa fantastiska människor fler gånger! Cor Meijer sa, "maybe we'll see you again.", och log.

Innan jag rundar av min bloggperiod så skulle jag vilja ventilera, nämna och skriva om vissa saker som jag tänker kring den här hearingen.

En stor skillnad från förra hearingen är att en av deltagarfrågorna handlade om ifall deltagarna kände till ideella intresseorganisationer inom funkis-sektorn i sina hemländer. Organisationerna nämndes också mer i diskussionerna. Att tacka för detta har vi Norge som lyft frågan. Så en STOR eloge till Norge!! Jag tror definitivt att det här är en rätt väg att gå, att man precis som Norge en gång lyfte, samarbetar mer med ideella intresseorganisationer. Det är ju VI som vet mest om oss själva!

En annan sak som jag tänkt mycket kring är, vilka funktionsnedsättningar är representerade och varför? Syftet är att ha med unga med olika sorters funktionsnedsättningar eftersom man vill ha FLER perspektiv. Men trots detta finns en klar majoritet av vissa funktionsnedsättningar. Utifrån min uppfattning så fanns där många deltagare med hörselnedsättningar, bara ett land med döva (förra gången såg jag ingen döv, men huruvida det var så vet jag inte). Jag upplevde också brist på deltagare med ADHD. Vid förra hearingen så frågade jag en medarbetare varför inte det fanns döva med. Hen sa att ja, det är ju en kostnadsfråga med alla extra tolkar och även lite mer problematiskt med direktkommunikationen. Jag vill förtydliga att jag är säker på att denna uppfattning inte delas av European Agency. Självaste urvalsprocessen ställer mig frågandes, hur går den egentligen till? Är urvalsprocessen exkluderande i sig när varje land själva får välja vilka de ska ta med?

I uppföljningskonferensen 2012 som jag deltog i (och skrev om; http://uhbloggar.blogspot.se/2013/11/konferens-i-goteborg-om-inkludering-i.html) så tryckte jag på att jag ansåg att de måste ha med FLER unga i uppföljningsprocessen. Jag sa att jag tyckte att de skulle samarbeta med intresseorganisationer eller ha representanter med olika funktionsnedsättningar för att kunna se till att efterprocessen fortfarande skulle ha ett ungdomligt perspektiv. Det som kom upp då från två – tre deltagare i konferensen var att, ja, fast det blir ju svårt med Attention. (Riksförbundet Attention är en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) så som ADHD, Aspergers syndrom/Autismspektrumtillstånd (AST) och Tourettes syndrom.)

Det får mig att undra, är detta synsätt utbrett? Tänker man verkligen så att unga med vissa funktionsnedsättningar är enklare att ”hantera” och samarbeta med än andra? Varför upplever jag att jag mött så många som har detta synsätt. Kanske borde man inom denna politiska genre granska sig själva. Kanske har jag fått allt om bakfoten. Om någon sitter på svaren, eller vill diskutera saken så maila mig väldigt gärna på elin_korall@hotmail.com.

På tal om det här med delaktighet i efterarbetet. Under självaste plenary session så lyftes så ofta upp att unga VILL vara delaktiga under hela processen, att unga vill vara med i politiken, vill säga sitt i beslutsprocesser och mottot ”Not about us without us” kom upp ett flertal gånger och användes dessutom vid ett tillfälle av Cor Meijer, ”the agency director”. Men sedan när de ledande i organisationen rundade av och pratade om efterarbetet så lyste detta med sin frånvaro. Vart tog ungas delaktighet vägen? Jag räckte upp handen och frågade om hur de hade tänkt ta med ungas perspektiv i efterföljande processen.

Det blev tyst.

Mer tystnad.

Till slut så hänvisade Cor Meijer till en medarbetare, Victoria Soriano som berättade att när ett utkast gjorts så skulle det skickas till deltagarna så att de kunde ge sina perspektiv.

Men jag skulle vilja säga att... nä, det räcker inte!! Vad jag skulle önska vore att man utsåg en arbetsgrupp av unga som skulle jobba tillsammans med European Agency under självaste sammanfattnings- och tolkningsprocessen. Efter plenary session kom ett flertal personer fram och gav mig cred för frågan. Och som Agneta Gustafsson från SPSM sa till mig efteråt, det är BRA att vara jobbig ibland!

Under plenary session så kom det även upp frågor från unga som frågade hur det var menat att man som ung skulle fortsätta processen hemma? Ideella organisationer kom fram (HEJA NORGE!), och det nämndes även att man kunde se till att sprida informationen och engagemanget härifrån genom respektive informationskanaler. (Den här bloggen är en del av mina kanaler).

Men det finns en idé som jag hört under de konferenser/hearingar jag varit med på som jag verkligen fastnat för, som även Cor Meijer lyfte upp. Möjligheten att ha hearingar även lokalt, på nationell nivå för att kunna göra ungas röster hörda även där.

Personligen så tycker jag att självaste upplägget för hearingen, idén, och hur den fungerat, har varit ett otroligt bra verktyg för att lyfta ungas perspektiv. Det finns saker som kan förbättras, bland annat de saker jag nämnde ovan, men självaste grundkärnan tycker jag är fantastisk! Finns det ens liknande i Sverige som anordnas av statlig myndighet? Där man samlar unga med olika funktionsnedsättningar från hela landet, lyssnar på deras perspektiv, svar, tankar och förhoppningar om framtiden och skapar ett samarbete och underlag för hur man ska fortsätta jobba i framtiden. Nä. Åtminstone inte vad jag vet. Vad jag känner till är det otroliga engagemang som ideella funkis-organisationer visat i Sverige.

Så, SPSM och Greger Bååth, när är det dags för Sverige att lyfta ungas röster på högre politisk nivå?

/Elin Korall

(elin_korall@hotmail.com)

p.s mina impressions kommer definitvt upp senare i veckan! d.s

Jag kör intervju!

Syntolkning. Jag sitter i en blå fåtölj. Är finklädd (svart kavaj och vit klänning), framför mig står en kameraman med stor kamera, en ställning med en lampa/strålkastare, och en kvinna sitter i en blå fåtölj vars rygg är vänd mot kameran.

Jag och min fantastiska co-worker, Anthoula, definitivt bästa människan jag träffade! 

Syntolkning. Selfie med Anthoula, I bakgrunden har vi plenary session, en stor sal med stor yta i mitten och massa bord/stolar i halvcirkel. Det står också en man i bakgrunden som pratar i telefon.

Jag och Marina, den andra impressionisten.

Syntolkning. Bild på oss när vi sitter på våra platser i plenary session. Jag sitter framför mikrofonen och har även på mig en hörselslinga, svart kavaj och vit klänning. Marina har på sig sin namnlapp och en marinblå klänning.

En bit av anpassningen. Skärmar vid varje bord där talaren är i fokus. Perfekt för läppavläsare och personer med synnedsättning!

Syntolkning. Marina sitter och tittar på en platt skärm som sitter ihop med bordet. På skärmen är Gil Steinbach som talar. 

En bit av anpassningen. Texttolkning.

Syntolkning. Bild på en stor bildskärm på väggen på ena sidan av plenary session. Svart bakgrund, grön text.

En bit av anpassningen. Teckentolkning.

Syntolkning. Två teckentolkar sitter på varsin stol framför ett Finlands deltagare (mellan deltagarna och "huvudbordet", deltagarna i sig sitter bakom sina bord.

Jag och de två moderatorerna som jag blev bäst vän med. Thorodur från Island och Alexandra från Tyskland.

Syntolkning. Vi står på rad och håller om varandras axlar framför en ljusblå vägg med diskreta stjärnor. Bakom oss är också en mörkblå trappa. Jag ahr en vit klänning och svart kavaj. Thorudur står i mitten, svart jacka, jeans, grå skjorta. Alexandra står till höger. Grön sjal, marinblå kavad, vita byxor.

Sveriges fantastiska ungdomsdeltagare, Tova och Emily, som BÅDA vågade tala under plenary session. Så otroligt modigt. :D Och deras moderator avslöjade att de diskuterade bra och hade bra tankar. Här har vi nästa EU - politiker!

Syntolkning. Båda sitter vid deras bord. Tova, svartvit randig tröja, sitter i bakgrunden över sin braille-läsare och Emily, svart tröja och orange kofta, sitter närmare kameran och skriver i sitt block.