Ett av syftena med resan var att genomföra en studiecirkel
kring hörselskademedvetenhet utifrån det svenska utbildningsmaterialet HUSK.
HUSK materialet består av en serie kortfilmer som handlar om hur hörselskadade
kan skapa en trygg kommunikation och verktyg för att kommunicera sina behov
till omvärlden. I både Nepal och Sverige är det vanligt att som hörselskadad
har eller haft en period då vi skäms för att vi hör dåligt och det är inte alla
gånger vi som hörselskadade orkar berätta att vi har en hörselskada för
människor vi träffar trots att det vore bra.
Igår var det dags för deltagarna att berätta sin
hörselhistoria på max en kvart, alltså hur det har varit och är att leva med en
hörselskada. Det var flera djupt personliga berättelser som berörde mig starkt och
som jag kände igen mig i. De förklarade att de fått sin hörselskada genom exempelvis
öronsjukdomar, en olycka eller fått medicin som var anpassad för vuxna. De
beskrev hur familjen alltid skällde på dem då de inte hörde, hur de blev
kallade dumma eller lata för att de inte svarade när de egentligen inte ens
hade hört vad som sagts. De berättade att vännerna inte vill sitta bredvid dem,
att de föredrog att vara ensamma framför att vara i grupp och om skammen över
att inte höra på några meters avstånd. De delade med sig av erfarenheter från
skolan, hur de läste på läpparna för att hänga med, att de aldrig lärde sig något
i skolan och om klasskompisar som aldrig pratade med dem. De uttryckte glädjen
över att ha en hörapparat och vara medlemmar i NAHOH där de får träffa andra i
samma situation.
Här är hela gänget som berättat hörselhistorier! + två UH:are
Jag tänker att om de skulle våga berätta sina historier för
sin familj, sina vänner och resten av världen så skulle det mötas av så mycket
mer förståelse än av dumma ord. Jag tänker att om de sprider sina historier
till olika makthavare så är det lättare att få hörselfrågor prioriterade
istället för att ingenting händer. Jag tänker att om de sprider sina historier på
olika sätt så blir gruppen personer med hörselskada mer synlig i Nepal än
osynlig.
Det är bra att UH har genomfört både handledarutbildning för
studiecirkelledare och en intensiv studiecirkel. Nu ska NAHOH snart påbörja en
studiecirkel och sedan är planen att det ska äga rum minst 2 studiecirklar/år i
två år framöver. Tänk vad mycket samtal om hur det är att ha en hörselskada som
kommer ske. Tänk vad många historier om hur det är att leva med hörselskada som
kan spridas. Tänk vad mycket som kan förändras till det bättre om NAHOH driver
på ordentligt. Jag ser fram emot att se vad händer för NAHOH framöver och att
NAHOH kommer till Sverige om ungefär ett år.
/Sara
