Min historia

Hej! Linn Wikström Larsson heter jag. Jag blev tillfrågad om att berätta min historia i UH;s blogg. Så, här kommer den.

Jag tycker att barn med diagnoser (ADHD/DAMP, Asperger, Autism, ADD) ofta blir missförstådda i skolan. Ingen tillgodoser deras behov av hjälp. Jag har själv egen erfarenhet av det.

Jag är 21 år gammal, fyller snart 22. Jag har en ADHD/DAMP-diagnos, men förutom det så har jag också en grav hörselnedsättning. Jag har en syrebristskada sen födseln, och konsekvenserna av det blev en hörselnedsättning och den här diagnosen. Dessa funktionsnedsättningar i kombination är definitivt inte roligt. Som ni säkert känner till så är de här diagnoserna en förfortning av ett namn. ADHD står för Attention-Deficit-Hyperactivity Disorder, och damp är en förkortning för Deificit in Attention, Motor control and Perception.

Problemen som uppstår vid en sån här kombination av funktionsnedsättningar är ganska stora. Och nu kommer jag berätta mitt exempel på det.

Jag har en senorineural hörselnedsättning, och detta innebär då att den kan vara medfödd eller en komplikation efter förlossning. Jag är också ljudkänslig, just det vet jag inte vad det är orsakat av, men troligtvis diagnosen som spelar in.  På höger öra hör jag baser och diskant, men på vänster öra hör jag ingen diskant alls, inte ens med hörapparat. Efter 17 år med utprovningar av hörapparater hittade jag rätt, och dom har jag haft i tre år idag.

Under mina första år bodde jag i Norrbotten, där fanns det ett dagis med en avdelning för hörselskadade. Sen gick jag 6-årsgrupp på Björklundaskolan i Piteå, och när jag skulle börja klass 1 så flyttade vi till Härnösand, där det fanns en specialskola för döva och hörselskadade. Där började mina svårigheter märkas. Jag hade dålig koncentration, fick lätt aggressionsutbrott, och extrema minnessvårigheter (vilket jag fortfarande har idag). Lärarna märkte att det var något fel och pratade med mina föräldrar, som också märkt det. De kontaktade BUP, och en utredning inleddes. När väl utredningen var klar så visade sig att jag hade DAMP.

Vi satte igång med insatser i skolan ganska snabbt efteråt med hjälp av DAMP-teamet i Härnösand, som informerade skolledningen och lärare. Jag tog på mig att informera min klass. Trots det blev jag missförstådd, inte av lärarna utan av eleverna. Lärarna var väldigt duktiga på att anpassa sig och lyssna på teamet som berättade vilka svårigheter jag hade. Men eleverna hade lite svårare att förstå. Jag fick ofta utbrott och det ledde till att klassen blev rädda för mig. Med åren mognade jag såklart, och fick mindre och mindre utbrott, och till slut vågade de sig fram igen.

När jag skulle börja klass 9 så beslöt min familj sig för att vi skulle flytta till Örebro, där det fanns ett gymnasium för döva och hörselskadade. De tänkte att det skulle vara bra för mig att känna till staden innan jag började gymnasiet. Det var en omvälvande förändring för mig, en otroligt svår tid. Jag skulle lämna det trygga jag hade i Härnösand och återigen ta allt det här med mina svårigheter igen, jag orkade bara inte med det. Mina föräldrar är väldigt måna om mig, de informerade skolan om mina svårigheter förutom hörselskadan. Ett möte med lärarna blev det också där jag själv fick berätta hur det är att ha min diagnos.

Trots informationen fick jag ingen hjälp. Jag hade svårt att komma in i gruppen, tog ett år för mig. Jag var väldigt ensam första året. Jag kände mig inte förstådd av lärarna och mina betyg blev allt sämre trots insatser från föräldrar och information till lärarna en andra gång. Så, de sista åren var hemska, jag gick 10-årig grundskola.

Sen började jag gymnasiet. Då trodde jag att det skulle bli bättre, att folk skulle förstå mig mer. Men ack så fel jag hade. Ingen lärare lyssnade på  mig. När jag hade min första lektion i alla ämnen så satte jag mig ner med varje lärare och berättade vilka problem jag hade och vilken hjälp jag behövde. De sa att de uppskattade det, men ändå hände ingenting. Aldrig förr hade mina omdömen/betyg varit sämre, jag var nära att få IG i svenska något som är ett av mina bästa ämnen. Klasskompisarna förstod inte riktigt heller, de tyckte att jag hade det bra som det var. Så var det ju inte. Jag mådde psysiskt dåligt, hann inte med läxorna förstod inte instruktionerna. Till slut ville jag inte ens gå i skolan.

Då fick mamma nog. Hon kontaktade psykiatriska mottagningen för döva och hörselskadade i Örebro och fick så småningom kontakt med habiliteringen, och efter några möten beslöt vi oss alla för att hålla i ännu en information med alla lärare, där jag själv fick beskriva mina svårigheter. Det var ett jobbigt möte, jag bröt nästan ihop. Jag tyckte det var hemskt att ingen förstod, ingen ville hjälpa. Och som jag kämpade med skolan! Jag fick många reaktioner, positiva. Jag fick beröm för att jag vågade ställa upp och berätta såhär. Jag har alltid varit öppen med mina svårigheter, skäms inte ett dugg för att tala om det. Under andra året på gymnasiet fick jag börja med Concerta, en medicin som innehåller metylfendidat, ett amfetaminliknande ämne. Doserna är väldigt olika, men som mest har jag ätit 36 mg (och det äter jag idag också).

Efter det mötet blev det mycket bättre. Lärarna vågade ta för sig, fråga, och diskutera strategier med mig. Jag hade aldrig drömt om bra betyg, jag trodde inte jag skulle få det. Men jag fick toppbetyg i många ämnen.

Idag bor jag i Fagersta med min sambo. Jag har haft några jobb, men p.g.a. mina svårigheter har jag inte fått fortsätta. Idag är det mest minnessvårigheterna som är jobbiga, något som jag jobbar på idag tillsammans med en arbetsterpaeut. Jag äter Concerta 36 mg, en ökning är inte aktuell just nu, men det kommer att komma. Concerta har jag ätit lite av och till, det har funnits perioder då jag inte behövt det. Idag tror jag att jag behöver det mer än någonsin, för nu ska jag in i arbetslivet.

Men vad är då meningen med mitt inlägg här? Jo, jag vill börja föreläsa. På uppdrag av SPSM (specialpedagogiska skolmyndigheten) fick jag genomföra en föreläsning i Västerås som handlade om just hörselnedsättning. Jag tog också med lite av ADHD också, men fokuserade på hörselskadan. Jag fick mycket gehör, och jag trivdes verkligen med det. Jag vill att fler ska veta hur det är att ha ADHD, och att ha dubbelt handikapp, och såklart, hur det är att ha en hörselnedsättning. Jag vill inte att man ska behöva fråga skolan om hjälp, jag vill att det ska vara självklart med insatser då någon får en diagnos. Och, framförallt, jag vill öka förståelsen för hörselnedsättningar och diagnoser. 

Och jag hoppas att jag lyckas.

Tack för mig.
Linn Wikström Larsson

Vill ni kontakta mig, mejla mig då på llmwl@live.se.

Hur blev jag medlem #3

Idag har vi en berättelse från Mathias Malmström hur han blev medlem i Unga Hörselskadade!

"Det började för många år sedan när jag var runt 13 års åldern jag gick integrerat i skolan och mina föräldrar tyckte att det vore kul för mig att få träffa andra hörselskadade i Stockholm och på den vägen tog dom med mig och introducerade mig för Hisus, Jag blev en väldigt aktiv medlem inom Hisus  och spenderade nästan alla mina fredagar där och fick en stor umgängeskrets genom deras aktiviteter. Sedan flyttade jag till Örebro för att läsa på RGH och då tappade jag kontakten med Hisus vilket var ganska naturligt då man bodde i en annan stad. Men jag glömde aldrig de goda minnena från alla kollon och de vänner man fick tack vare dom, och jag visste redan då att jag på något sätt ville ge tillbaka och få andra hörselskadade att uppleva samma underbara saker som jag fick göra.  När jag tillslut flyttade hem till Stockholm efter att ha pluggat i först Örebro och sedan Luleå så nämnde min barndomsvän från Alvikskolan att han satt med i UH's styrelse. 

Genast kände jag att detta var chansen jag tänkt på flera år innan och nu var min tur att på allvar engagera mig för att se till så UH finns kvar så alla andra barn och ungdomar kan få njuta av deras aktiviteter såsom jag kunde göra under min uppväxt."